En tillflyktsort
Dagsverser av Antonio Guerrero om 18 dagar i isoleringscell 2010.
Översättning Eva Björklund
Fredag 5 februari 2010
Tystnaden är så oförmodat grön,
mitt hjärta så mottagligt, vänjer sig
långsamt vid alla självklara saker
och ikläder sig lustens gröna blad.
Minnen av skogar och regn dyker upp
med all sin hemlighållna uppmuntran
och än en gång känner jag i strupen
ivrigheten av jasminer och blod.
Utan att hejdas åkallar hjärtat
blickarna trogna kärlekens renhet,
kyssarna i nattens omfamningar
smekningarna som skänker själen lugn.
Men varomkring vandrar nu dess ögon,
dess läppar, dess milda rena händer?
Viernes, 5 de febrero de 2010
El silencio es verde, de improviso,
mi corazón fértil, lentamente
habituado a cosas naturales,
viste de hojas verdes del deseo.
Recuerdos del bosque y de la lluvia
emergen con su aliento escondido
y siento otra vez en mi garganta
un ardor de jazmines y sangre.
Sin parar, mi corazón evoca
miradas fieles al amor puro,
besos al abrazo de la noche,
caricias que dieron paz al alma.
¿Pero, por dónde andarán sus ojos,
sus labios, sus suaves manos puras?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar