torsdag 15 maj 2014

Lyckad solidaritetsafton för DeFem kubanerna (bildurval)

Lördagen den 10 maj anordnade föreningen Cubanos por Cuba, Svensk-kubanska föreningen och Kommittén Frige de Fem en solidaritetsafton för DeFem kubanerna i Alviks Kulturhus. 

Över 200 personer närvarade. Det blev en lyckad, färgsprakande och emotionellt laddad kväll, med kubanska och latinamerikanska artister som underhöll publiken med poesi, sång, musik och dans. 


 I sitt tal framförde den kubanske ambassadören en hälsning från René och Fernando till solidaritetsrörelsen i Sverige. Dansen pågick till småtimmarna. Intäkterna från solidaritets-aftonen skickas till The International Committee for the freedom of the Cuban 5.

måndag 12 maj 2014

Kongressledamöter och religiösa ledare i USA verkar för frigivning av De5 och Alan Gross!



På senare tid har i USA kraftig kritik riktats mot Obama administrationen för frånvaro av initiativ med sikte på att få den på Kuba spiondömde Alan Gross frigiven. Kritiken har kommit från politiker inom främst Obamas eget parti. Och från Gross själv, som reagerade mycket starkt på avslöjandena nyligen om att fortsatt aggressiv regimskiftesaktivitet från USAID:s sida saboterat ett frigivande. Han reagerade till och med genom att inleda en hungerstrejk. En aktion som han efter vädjanden från sin mor avbröt efter några dagar.

Kubas reaktion bestod i ett tydligt uttalande om att man gärna vill få till stånd en humanitär lösning för Gross. Från kubansk sida föreslås att samtal mellan Kuba och USA inleds, men att dessa samtal också måste inbegripa situationen för Antonio Guerrero, Gerardo Hernández och Ramón Labañino; de tre av De5 som fortfarande sitter fängslade i USA.

För att bidra till en lösning valde fyra kongressledamöter från USA att under några dagar i början av maj besöka Alan Gross och även föra samtal med Kubas utrikesminister Bruno Rodríguez och USA-diplomater i Havanna.
De fyra kongressledamöterna – Emmanuel Cleaver från Missouri, Gregory W. Meeks från New York samt Barbara Lee och Sam Farr från Kalifornien; samtliga tillhörande Demokratiska partiet – höll den 5 mars en presskonferens i Havanna.

”Vår övertygelse är att det är hög tid för båda länderna att uppta villkorslösa förhandlingar, något som vi också vid vår hemkomst ämnar framföra till Vita Huset”, förklarade delegationens taleskvinna Barbara Lee.

Ett initiativ i exakt samma riktning har tagits av 16 religiösa ledare i USA; genom ett brev, daterat 7 maj 2014, till USA:s presidet Barack Obama, som här återges i sin helhet:

Dear Mr. President:

I egenskap av religiösa ledare i USA skriver vi till dig för att uttrycka vår förhoppning om att Ni med beslutsam kraft ska ta er an frågan om en förbättring av relationen mellan vårt land och Kuba.

Vi har välkomnat de förändringar av USA-politiken gentemot Kuba, som Er administration genomförde 2011. Och vi uppskattade att Ni mot slutet av förra året gav uttryck för meningen att en förnyelse av politiken bör komma till stånd; på basis av ett klokt och kreativt förhållningssätt.

Dock har vi sedan dess, Mr. President, upplevt besvikelse över frånvaron av framsteg. Frågan har också blivit akut genom den hungerstrejk som inleddes av Alan Gross.
Gross, som tidigare verkade på uppdrag av USAID ville med hungerstrejken fästa uppmärksamhet på sin svåra situation, och kräva kraftfulla initiativ från Er administration, syftande till att få till stånd en frigivning.

Med stöd från våra kubanska kyrkliga partner, och med tanke på det bräckliga tillstånd som Alan Gross befinner sig i, uppmanar vi Er att omedelbart gå in i seriösa och positiva diskussioner med den kubanska regeringen. Vi avser en diskussion på högsta nivå, och en diskussion som också måste utgå ifrån Kubas önskemål; inklusive frågan om de tre fortfarande fängslade kubanerna, tillhörande The Cuban Five.   

Dessutom är det vår bestämda mening att program sådana som ZunZuneo (det mot Kuba riktade ”twitterprogrammet”) leder fel. Våra trosvänner på Kuba har alltid hävdat att ett positivt engagemang i samarbete med Kubas regering är mycket mer i deras församlingars intresse än hemliga program och aktioner.

Nödvändigheten av kraftfulla initiativ med syfte att förnya vårt lands politik gentemot Kuba, underströks nyligen av en delegation bestående av sex kyrkoledare från Kuba, då de besökte oss här i Washington DC. Under många år har kyrkor i USA och på Kuba samarbetat utifrån gemensamma mål. Vårt samarbete har stärkts i takt med att den religiösa friheten på Kuba ökat och antal medlemmar i församlingarna vuxit. Därför gör vi nu gemensam sak med våra kubanska motsvarigheter, och kräver av Er administration att den tar rejäla steg i riktning mot en ny politik. En politik syftande till kontakt och normalisering. Ett sådant skifte av politisk inriktning kommer förvisso att vara positivt för kyrkorna och det civila samhället på Kuba. Och dessutom starkt bidra till frigivningen av Alan Gross.

Vi uppmanar Er att:

1) Inleda en dialog på hög nivå mellan USA och Kuba. En dialog rörande en mängd områden, inklusive frisläppande av Alan Gross och The Cuban Five.

2) Utfärda ett generellt tillstånd för resor till Kuba, och kontakter mellan människor.

3) Avlägsna Kuba från listan av ”stater som understödjer terrorism”, en meningslös och irriterande anklagelse, som underminerar listans trovärdighet och skadar våra relationer med de andra länderna i den amerikanska kontinenten.

4) Skapa möjlighet för USA-medborgare att stödja den nu uppkommande småföretagsamheten och den kooperativa sektorn på Kuba; genom att tillåta USA-medborgare att köpa från, sälja till och erbjuda investeringar och teknisk hjälp till småföretag och kooperativ.

Vi ber för en full normalisering av relationerna mellan USA och Kuba. Samtidigt som vi inser att ett beslut i Kongressen om upphävandet av embargot knappast kommer att ske den närmaste tiden. Men steg kan ändå redan nu tas, genom beslut som gynnar folken i både USA och på Kuba. Vi uppmanar er att gripa möjligheten, och bidra till att förbättra relationerna mellan USA och Kuba.

Rev. Paula Clayton Dempsey Director of Partnership Relations Alliance of Baptists
Rev. Dr. A. Roy Medley General Secretary American Baptist Churches USA
Shan Cretin General Secretary American Friends Service Committee
Dr. Sharon E. Watkins General Minister and President Christian Church (Disciples of Christ) in the United States and Canada
Rev. Joel Boot Executive Director Christian Reformed Church in North America
Stanley J. Noffsinger General Secretary Church of the Brethren
Rev. John McCullough President and CEO Church World Service
Very Rev. John Edmunds, ST President Conference of Major Superiors of Men
Elizabeth A. Eaton Presiding Bishop Evangelical Lutheran Church in America
Diane Randall Executive Secretary Friends Committee on National Legislation
The Rev. Dr. Elizabeth D. Miller President, Provincial Elders' Conference Moravian Church Northern Province
Very Rev William Antone OMI Missionary Oblates USP
Jim Winkler General Secretary and President National Council of Churches, USA
Rev. Gradye Parsons Stated Clerk of the General Assembly Presbyterian Church (USA)
Rev. Geoffrey A. Black General Minister and President United Church of Christ
Bishop Rosemarie Wenner President of the Council of Bishops The United Methodist Church

måndag 5 maj 2014

Tal av Martin Garbus inför The International Commission of Inquiry into the Case of the Cuban Five, 8 mars 2014

Martin Garbus är en i USA mycket välrenommerad advokat. Time Magazine har beskrivit honom som ”legendarisk, en av de bästa rättegångsadvokaterna i landet”; och Fortune Magazine som en ”förstklassig advokat i frågor som rör konstitutionella rättigheter”. Sedan 2012 har han ingått i gruppen av försvarsadvokater som arbetar för rättvisa för De Fem.

(Applåder)
Tack, mycket tack.
Jag har här och nu en möjlighet – och jag ser det även som min plikt – att, som en representant för var och en av De Fem, inför denna kommission och de högt aktade tre domarna som är närvarande här, redogöra för detta falls juridiska fakta och historia.

Jag kommer att i detta korta, sammanfattande tal hänvisa till en stor mängd texter och hundratals skriftliga uppteckningar av bevis, som jag iordningställt för att tillställa kommissionen och de tre domarna.

Rättegången mot De Fem varade i sju månader. Processen har nu 16 år på nacken. Vi har strävat efter att peka ut fallets relevanta fakta och juridiska aspekter. Och att besvara alla kommissionens frågor.

Vi ska presentera för kommissionen och dess domare de dokument som nu behandlas av den federala domstolen i Miami, och som berör vårt så kallade Habeas Corpus-överklagande. Vi kommer också att grundligt presentera förloppet under rättegången, vad som hände före rättegången och vad som hände under den tidigare överklagandeprocessen, efter rättegången i Miami. Alla dokument i detta fall skulle kunna fylla hela den här salen.

Jag har bett två av mina kollegor att hjälpa mig att presentera materialet. Philip Horowitz, från Florida, är en mycket respekterad brottsmålsadvokat. Han knöts till försvaret av René González redan vid processens början. Mycket av det som René – på grund av att han förhindras närvara – inte kunde besvara igår, kommer att besvaras av Philip eller mig.

Peter Shey, välkänd advokat från Kalifornien, kommer att fokusera på den så kallade satellitfrågan. Som handlar om var planen tillhörande Brothers to the Rescue befann sig när de sköts ner, och om USA-myndigheternas vägran att ge försvaret och den anklagade (Gerardo Hernández) tillgång till viktiga dokument.

Elizabeth Woodcraft och Sara Chandler, som båda spelat en stor roll för tillkomsten av denna här församlade kommission – för vilket vi är mycket tacksamma – har bett oss att särskilt informera Kommissionen om det som utgör grunden för den av oss drivna ståndpunkten att de fällande domarna, liksom frihetsberövandet, skall ses som uttryck för orättvisa. Vi kommer att berätta om detta.

Under de närmaste fyra timmarna ska vi gå igenom fakta som rör vad som hände före nedskjutningarna av planen tillhörande Brothers to the Rescue i februari 1996; och vad som hände efteråt. Vi ska uppehålla oss vid vad som hände mellan nedskjutningarna och arresteringarna (två och ett halvt år), och även perioden fram till åtalet (åtta månader efter arresteringarna). Vi ska nagelfara skeendet under häktningstiden (före rättegångsstarten i december 2000), försvarets bristande tillgång till relevant material och åklagarsidans (regeringens) användning av Classified Information Procedures Act för att förhindra försvaret från att få tillgång till det befintliga bevismaterialet.

Ärade jurister och åhörare! Rättegången i sig, de extraordinära händelserna under tiden för rättegången, juryns sammansättning och domsluten kommer att behandlas här även muntligt och i textbilagor. Också överklagandeprocessen, som pågick under åtta år, liksom perioden efter, kommer att diskuteras.

Detta fall saknar paralleller i USA:s rättshistoria – vad gäller brott mot reglerna för rättvis rättegång, omständigheterna kring arresteringarna och i fråga om valet av rättegångsplats. Och synnerligen vad gäller den påverkan som juryn utsattes för genom att USA:s regering utbetalade miljontals dollar till journalister som skrev om fallet.

Efter det att Högsta Domstolen vägrat ta sig an fallet startade en process av avslöjanden, genom människorättsaktivisters enträgna forskning, som visade svart på vitt att USA:s regering spenderat pengar i syfte att få journalister att skriva texter som skulle påverka juryn så att olagligen fällande domar skulle kunna uppnås.

Mellan arresteringarna och de fällande domarna mot De Fem låg 1930 dagar. 1930 dagar av rapportering om fallet i radio, television och lokala tidningar. Under denna period förekom i genomsnitt sex tryckta texter om dagen, betalda av USA:s regering. Förutom dessa förekom på daglig basis artiklar och rapportering i tidningar, magasin, radio, television; på NBC, CBS Radio, TV-Martí och så vidare.

Jurymedlemmarna var ovetande om förekomsten av den regeringsbetalda propagandan. Först i september 2006, långt efter rättegången, blev vi varse omfattningen av de olagliga utbetalningarna. Först nu har frågan placerats på Miamidomstolens bord. Av oss; som ett led i vår strävan att få de fällande domarna upphävda.

Vi kommer också att med er diskutera orättfärdigheten i anklagelserna mot De Fem. Och särskilt vad gäller anklagelsen mot Gerardo i frågan om nedskjutningen av Basultos två plan. Gerardo har aldrig haft något med nedskjutningen att göra. Han har aldrig haft med någon ”stämpling i syfte att begå mord” att göra. Fakta i detta fall understödjer hans försäkran om total oskuld.

Gerardo har till domstolen sänt (mars 2011) ett av honom själv egenhändigt skrivet dokument. I detta skriver han:
Sedan tiden före det som ägde rum den 24 februari 1996, och fram till den dag som i dag är, har jag aldrig vetat något om någon plan för nedskjutningen av flygplanen tillhörande Brothers to the Rescue. Inget av det jag företog mig för under tiden fram till 24 februari var av mig avsett att ingå i någon sådan plan. Inte heller var jag medveten om att något av det jag företog mig på något sätt skulle kunna bidra till någon sådan plan; om nu någon sådan existerade.”

I sin skrivelse till domstolen (en del i det nu pågående överklagandet enligt specialparagrafen 2255) hävdar Gerardo vidare:
”Jag visste inte något om någon plan att genomföra en nedskjutning, en plan som åklagarna påstod skulle ha existerat, och än mindre avsåg jag att bidra till, eller skaffa mig kunskap om, att en nedskjutning skulle ske över internationellt vatten, eller över ett havsområde under USA:s jurisdiktion; så som det påstås i Count III i åtalet mot mig.”

Gerardos skrivelse har överlämnats till de ärade domare som leder denna undersökningskommission.

Rättegången mot De Fem genomfördes under förhållanden som kan liknas vid en politisk storm. Det Kalla Kriget utkämpades fortfarande i Florida-sundet år 2000, när rättegången inleddes. I Miami bodde vid denna tidpunkt 700 000 USA-kubaner; som dagligen levde med frågan om ”Kuba och terrorism”.

Vi har fyra viktiga faktorer att ta hänsyn till när vi undersöker de förvrängningar och fördomar med vilka juryn bombarderades.

För det första: Påståenden om kubansk terrorism var dagligen förekommande i tidningar, radio och tv i Miami. Den resulterande påverkan som juryn utsattes för är något som behandlas i texter som lämnats in här.

För det andra: Den politiska turbulensen i samband med presidentvalet år 2000. Bush stod mot Gore, och avgörandet fälldes av Miamis USA-kubaner. Både republikanerna och demokraterna traktade efter USA-kubanernas röster. Här finns en grund till att Gerardo åtalades för medverkan i ”stämpling till mord”, tre och ett halvt år efter händelsen. Regeringen hade alla fakta i handen redan dagen då nedskjutningen inträffade, och under tre och ett halvt väcktes inget åtal. Det var ett försök från presidenten och det demokratiska partiet att fånga USA-kubanska röster. Rättegången avslutades under Bush-administrationen. Resultat: betalning och tack för rösterna.

För det tredje: Fallet med Elián González. Återlämnandet av pojken till hans far på Kuba orsakade vrede hos många USA-kubaner. Fallet fick enorm uppmärksamhet i medierna. Resultatet blev en förstärkning av fördomarna mot allt som rörde Kuba. Något som också påverkade de som skulle komma att ingå i juryn.

För det fjärde: Brothers to the Rescue avsåg att massivt påverka juryn och rättegången. De lyckades. Det ni kommer att se, och som Kommissionen kan läsa om i de omfattande dokument vi tillställt den, är att det handlade om en daglig fokusering i medierna. Sex kolumner om dagen i 1932 dagar. Radio-, tv- och tidningskommentarer, författade av människor som ofta hade utmärkt sig genom åren genom anti-kubanska aktiviteter. Människor som var betalda av målsägaren, USA:s regering.

Lagen i USA förbjuder betalningar till journalister i syfte att påverka en jury. Och i detta särskilda fall uppmärksammade domaren problemet med att få till stånd en opartisk jury. Och hon uppmärksammade problemet med otillbörlig påverkan på juryns medlemmar. Denna domare visste då ingenting om de miljoner dollar som betalades ut till journalister, eller de många miljoner som varje år slussades till Radio- och TV-Martí.

I enlighet med den i USA traditionella tolkningen av lagen, fastslog domaren att regeringen (som ju var målsägare) inte fick framföra åsikter i fallet utanför rättssalen. Något som de åtalade ju var förhindrade att göra.

Men vi vet nu, sedan 2006, att det var just det regeringen gjorde, I 1930 dagar.

Många av de publicerade artiklarna påminner om varandra. Man upprepade, upprepade och upprepade igen samma osanna anklagelse. Ovanpå de skrivna artiklarna gjordes tre eller fyra gånger per kväll radio- och tv-kommentar kring fallet; av samma betalda människor som rapporterat om dagens händelser i fallet.

Att påstå att denna rättegång var en av de värsta i USA:s historia är inte att överdriva!

De dokument som jag överlämnat till Kommissionen är till dels framtagna av The National Committee to Free the Cuban Five, till dels av Peter Shey och till dels av Gerardos försvar. De går igenom varje aspekt av anklagelserna mot de åtalade.

Ni måste ta del av appellationsdomstolens ord. Den hävdade att kravet på ett skifte av rättegångsort skulle ha tillmötesgåtts, eftersom det var omöjligt att få till stånd en rättvis rättegång i Miami. Domstolens ord föll 2005. Sedan dess har vi lärt oss om hur regeringen genom sitt agerande bidrog till att omöjligöra en rättvis utgång.

Följande är vad appellationsdomstolen (med säte i Atlanta) sa i sitt domslut 2005; vid en tidpunkt då den kände till endast en bråkdel av det vi nu vet om den otillbörliga pressen på juryn:
”Trots distriktsdomstolens flertaliga försök att få till stånd en opartisk jury i detta fall, har vi funnit att skapandet av en opartisk jury i denna stad, på grund av fördomarna, rimligtvis var en omöjlighet. Hela samhället stod under påverkan av den USA-kubanska befolkningen. Känslovågorna, dokumenterade genom artiklar och opinionsundersökningar visar att ett skifte av rättegångsplats borde ha skett.”

Dokumenten som vi tillställt kommissionen visar på den makt och det inflytande som Brothers to the Rescue förfogade över. Och hur de kapabla att sätta sig över order från Clinton-administrationen och domaren om att bidra till att rättegången blev rättvis.

Ett exempel. Organisationen Brothers to the Rescue var inte tillåten att offentligt kommentera rättegången, då den pågick. Men det gjorde man. Trots domarens påbud lät man cirkulera petitioner i Miami. Petitionerna handlade om krav på att åtal skulle väckas också mot Fidel Castro och andra inom den kubanska regeringen. Dessa petitioner följde det kalla krigets linjer, och innehöll kommentarer om Hitler, Lenin och så vidare. De underströk att de åtalade, The Cuban Five, haft för avsikt att samla information om södra Florida. Med syftet att bana väg för ett angrepp och en invasion från Kuba.

Sådana påståenden – i strid med domarens förhållningsorder – var, det vet vi nu, något som ständigt upprepades utanför rättegångssalen. Inte bara i tidningar och petitioner utanför stormarknader, utan också i radio och tv. Kunskapen om omfattningen av detta har vi fått först efter det att domarna föll. Efter det att Högsta Domstolen fattade sitt beslut om att vägra ta sig an fallet.

Leonard Weinglass och jag har undersökt många fall med överklaganden till appellationsdomstolar, som handlat om begäran om ny rättegång på annan ort. Det visade sig att det är synnerligen ovanligt att en sådan begäran tillmötesgås. Men i vårt fall tillmötesgick appellationsdomstolen överklagandet.

Dock: Regeringen överklagade i sin tur, och begärde att appellationsdomstolen skulle återta sitt beslut. Det är extremt ovanligt att ett överklagande av ett beslut om ändrad rättegångsplats görs. Men det gjordes i detta fall.

När appellationsdomstolen 2005 beslutade om ny rättegång på annan ort, skrev den:
”Dessutom påverkade historien med Elián González, som pågick då kraven på skifte av rättegångsort framfördes (av försvaret till domstolen i Miami) stadens uppmärksamhet kring stämningarna inom den USA-kubanska befolkningen. Fallet berörde relationen mellan USA och Kuba. Det står utom varje tvivel att publiciteten kring fallet Elián González under tiden för rättegången underblåste opinionen i Miami. Trots distriktsdomstolens försök att skydda juryn, gjorde uppmärksamheten kring fallet, och kring fallet med Elián González, en acceptabel rättegång omöjlig. Det fanns inga rimliga möjligheter och sätt att säkra en rättvis rättegång.”

En åtgärd, som domaren vidtog, var att försöka hemlighålla namnen på juryns medlemmar. För att skydda dem mot hot, påverkan genom fördomar och influenser från förvrängda påståenden. Hennes försök misslyckades. En av anledningarna till att hon misslyckades var den verksamhet som bedrevs av de av USA: regering olagligt betalda journalisterna. De av dem som jobbade för televisionen, följde jurymedlemmarna till deras bilar. De fick deras bilars registreringsskyltar med i tv-sändningarna. De följde dem till deras arbetsplatser… Så, ganska snart visste människor vilka jurymedlemmarna var. Och dessa jurymedlemmar visste att deras liv, deras anställningar, deras framtid och deras barns liv kunde vara hotade. De drog slutsatsen att de inte hade något alternativ än att förorda fällande domar mot de fem åtalade.

I ett annat fall som regeringen var inblandad i under samma period, valde regeringen att begära flyttning av rättegången till en ort utanför Miami. I detta fall hävdade regeringen att den fruktade att drabbas av opinionstrycket från den USA-kubanska befolkningen i staden. Rättegången flyttades till en ort utanför Miami.

I fallet med De Fem argumenterade regeringen tvärtom. Miami var i detta fall en lämplig plats.

Straffen som utmättes i rättegången var hårresande. Jag har tillställt Kommissionen dokument rörande straffsatserna.

Orättvisan som begicks vid straffutmätningen är en viktig fråga. Om man jämför detta fall med vilket annat fall som helst i USA – med avseende på de utdömda straffen – blir det omedelbart uppenbart att straffen är för hårda. Straffen kom senare att nedsättas. Men endast delvis och obetydligt. Gerardo sitter fortfarande på dubbel livstid. Ramón och Antonio avtjänar 30 respektive 22 år.
I vilket annat fall – även vid fällande domar – skulle det handla om två till fem år. Inte mer.

Straffen, juryns sammansättning, avvaktandet med anklagelser och arrestering, allt är unikt och saknar paralleller. Men med hänsyn till den politiska situationen – inte överraskande.
Detta fall är en sorglig parodi på rättvisa.