måndag 30 juni 2014

Människorättsorganisation i USA uppmanar Obama att frige Guerrero, Hernández och Labañino



I en mycket genomarbetad rapport, daterad den 4 juni 2014, uppmanas USA:s regering att omedelbart frige de tre tillhörande The Cuban Five som fortfarande sitter fängslade i USA.

Rapporten, som omfattar 45 sidor, är på uppdrag av människorättsorganisationen Center for Human Rights and Constitutional Law författad av organisationens ordförande Peter A. Schey. Organisationen har säte i Los Angeles. 

Människorättsorganisationen riktar rapporten direkt till USA:s president Barack Obama och justitieminister Eric Holder. Kopior har också sänts till tio andra högt uppsatta inom administrationen. Inledningsvis presenteras innehållet som:
”Rapport om de fällande domarna och de oproportionella straffen som utmättes mot The Cuban Five; och de tillgängliga juridiska ramarna som möjliggör en frigivning och en repatriering till Kuba av de tre av De Fem som fortfarande avtjänar sina fängelsestraff i USA.”

Schey är uppenbarligen ute efter att upplysa de makthavare som har möjlighet att sätta punkt för det utdragna justitiemordet. Förutom att han sätter in fallet med De Fem i sitt historiska sammanhang presenterar han en grundlig juridisk analys. Särskilt uppehåller han sig vid den fällande domen mot Gerardo Hernández för stämpling till mord: en dom som Schey anser vara fullkomligt grundlös och ett solklart justitiemord (”An extrem misscarriage of justice”).

Anledningen till att Schey ägnar huvuddelen av rapporten åt denna livstidsdom mot Hernández är att han ser en realistisk möjlighet i en utväxling av de tre kubanerna mot den på Kuba för spioneri fängslade Alan Gross. Shey konstaterar att ett argument i USA mot en sådan utväxling skulle kunna vara att Hernández är dömd till livstid för deltagande i en mordkomplott, medan Gross är dömd (orättvist enligt den officiella versionen i USA) till 15 år med endast tio år kvar strafftiden. Rapportens syfte är därför att grundligt påvisa att Gerardo Hernández inte deltagit i någon mordkomplott, och att det faktum att han fällts för detta brott är en stor juridisk skandal.

Grundligt går Schey igenom bakgrunden till och händelseförloppet då den meriterade terroristen José Basultos två Cessnor den 24 februari 1996 sköts ner av det kubanska luftförsvaret. Och övertygande visar han att oavsett var i luftrummet nedskjutningarna ägde rum, så hade Hernández ingen som helst del i förloppet. Genom att citera ur uttalanden och domtexter från den federala domstolen i Miami och appellationsdomstolen i Atlanta visar han med vilken upprörande slafsighet (säkerligen politiskt betingad) som bevisvärderingen skedde. Han påvisar också det strålande undantaget: Domaren i appellationsdomstolen Phyllis Kravitch, som i sin reservation utförligt argumenterade för ett frikännande av Hernández.

Vad gäller fängelsedomarna mot Guerrero, Hernández och Labañino för ”konspiration i syfte att begå spioneri”, konstaterar Schey att någon klar bevisning för att sådana planer fanns i och för sig lyser med sin frånvaro. Men framförallt fokuserar han på de orimliga straffsatserna, mot bakgrund av att inget genomfört spioneri ägde rum. Inte ett enda hemligt eller säkerhetsklassat dokument översändes av De Fem till Kuba. Inte heller finns några bevis för att De Fem försökt komma över hemlig information. Ändå dömdes de tre av De Fem som fortfarande sitter fängslade, till livstids fängelse på denna åtalspunkt. 

Guerrero och Labañino har nu fått sina straff reducerade, och skall enligt nu gällande straff friges 2017 respektive 2024. Hernández skulle också ha fått sitt straff sänkt, men appellationsdomstolen menade att han inte hade någon glädje av det, eftersom han ju ändå var dömd till livstid på åtalspunkten ”konspiration i syfte att begå mord”.

Mot bakgrund av Hernández’ uppenbara oskuld och de skandalösa straffsatserna argumenterar Schey för att USA:s regering nu skall gå den kubanska regeringen till mötes, då de senare med all önskvärd tydlighet klargjort att man vill nå en lösning på humanitär grund. Schey lägger fram tre juridiskt möjliga vägar för Obamas regering:
1) Den verkställande maktens (regeringens) möjlighet att reducera straffen eller att benåda de tre av De Fem som fortfarande sitter fängslade. Eftersom de tre varit fängslade sedan 1998 skulle en reduktion av straffen i praktiken innebära omedelbar frigivning.
2) Den verkställande maktens möjlighet att frige de tre kubanerna i utbyte mot att Kuba friger Alan Gross.
3) Den verkställande maktens möjlighet att upphäva domarna mot de tre kubanerna och, mot att de tre erkänner sig skyldiga, reducera straffsatserna. Detta skulle då kunna ske samtidigt på Kuba, vad gäller Alan Gross. De reducerade straffen skulle på så sätt kunna resultera i omedelbara frigivningar.

Så ser de tre alternativen ut. Det tredje är enligt Schey mer komplext än de andra. Det bygger bland annat på att kubanerna har ett överklagande liggande i den federala domstolen i Miami. Gross skulle därför behöva göra ett motsvarande överklagande till domstolen i Havanna. Dessutom förefaller det inte troligt at de tre kubanerna ens ”av taktiska skäl” skulle kunna tänka sig att erkänna sig skyldiga.

Scheys och Center for Human Rights and Constitutional Law har till USA:s regering sänt en rapport med budskapet att om bara viljan finns kan Obama ”få hem” Alan Gross i praktiken utan dröjsmål. Och om Obamas regering händelsevis skulle se upphävandet av ett politiskt betingat utdrag och ett upprörande justitiemord som något positivt, så betyder det ju faktiskt att Gross’ frihet dessutom kan nås utan någon kostnad. Detta är Schey’s budskap till Obama och Holder.



Rapporten i sin helhet finns tillgänglig på hemsidan för den International Committee for the Freedom of the Cuban 5 (med säte i USA):

Vad gäller det famösa mordåtalet mot Gerardo Hernández är den skrivelse som Hernández själv författat och skickat till domstolen i Miami (undertecknad av Hernández 16 mars 2011) mycket klargörande och av stort värde. Skrivelsen är tillgänglig på hemsidan för National Committee to Free the Cuban Five i USA:

torsdag 19 juni 2014

Stephen Kimber om Washingtonaktionen för De5


Stephen Kimber, kanadensisk journalist, akademiker och författare, har i sin senaste bok What Lies Across the Water; the Real Story of the Cuban Five, ingående skildrat fallet med De Fem Kubanerna fram till utmätningen av de skandalösa straffen i den federala domstolen i Miami. Kimber har också sedan 1983 undervisat i journalistik vid School of Journalism i Halifax, och även ingått i skolans ledning.

De hitintills mest framgångsrika fem dagarna för De Fem

Till att börja med var det tvådagarskonferensen på temat den framtida relationen mellan USA och Kuba, med deltagare från världen över. Och en inledande presskonferens hos National Press Club, vilken gav upphov till intervjuer i Washington Post, NPR och CCTV; och inte att förglömma en hel del uppmärksamhet i internationella medier. Ovanpå det en konsert där främsta dragplåstret var den välkända politiska hip hop-gruppen Dead Prez. Vidare en cykelburen rundtur genom Washington, genomförd av drygt 25 delegater från främst Vancouver. Cyklarna var försedda med affischer med budskapet Obama: Give me Five! Klungan av cyklister anlände till Vita Huset just i det ögonblicket aktivisternas huvuddemonstration tog sin början. De 500 aktivisterna marscherade från Vita Huset till Justitiedepartementet. Under de fem dagarna ägnades två dagar åt intensiv lobbyverksamhet riktad till mer än 60 medlemmar av kongressen. De som lobbade var parlamentariker, församlingsrepresentanter och människorättsaktivister från 31 olika länder. Och till och med två träffar med högt uppsatta representanter för utrikesdepartementet lyckades man få till stånd; vilket faktiskt är anmärkningsvärt, därför att man från det hållet tidigare inte behagat tillmötesgå önskemål om samtal.

Inget dåligt facit för arbetsveckan.

Denna, den tredje i raden av årliga aktioner under rubriken 5 Dagar för De 5 i Washington, som organiserats av den Internationella Kommittén för frihet för de Fem, var den hittilldags mest lyckosamma och resultatrika.

Under senare tid har en förändring i inställning skett inom Washingtons politiska cirklar, och detta utgick årets aktion från i sitt upplägg.

Så tidpunkten var – för en gångs skull! – utmärkt. Till exempel: under dagarna som föregick aktionen hade USA:s handelskammare ett möte med kubanska regeringsrepresentanter i Havanna. Mötet handlade om möjligheter att utveckla handelsförbindelser. Och konstruktiv kritik riktades mot det rådande embargot. Handelskammarens besök hade föregåtts av ett brev från 44 tunga namn – politiker, rådgivare, diplomater och militärer, varav faktiskt flera nått sina positioner under Bush-eran – i vilket den sittande presidenten uppmanades att verka för bättre relationer till Kuba. Uppmaningen inkluderade också en önskan om ”förhandlingar” för att få till stånd en frigivning av Alan Gross. Och just som två-dagarskonferensen i Washington om En ny era i relationerna mellan USA och Kuba skulle inledas läckte det ut att Hillary Clinton i sin nya memoarbok hävdar att hon, då hon var utrikesminister, manade President Obama att avskaffa embargot mot Kuba. Detta kommer hon att få svårt att komma undan då hon (om hon) kandiderar för presidentämbetet 2016.

Slutligen, inför 5-dagarsaktionen kom också den anmärkningsvärda nyheten om den oväntade utväxlingen av soldaten Bowe Bergdahl mot fem talibaner som suttit fängslade på Guantánamobasen. Även om utväxlingen orsakat kontroverser – och åsikterna är delade om dess långsiktiga betydelse för möjligheterna till en utväxling av Gross mot de tre fortfarande fängslade kubanerna – förändrade utväxlingen utan tvekan samtalet.

För första gången sammanband de som verkat för frigivande av Gross – inkluderade Washington Post, New York Post och Jewish Forward – fallet Gross med The Cuban Five. Och frågan som ställdes var: Varför inte också ordna en utväxling för Gross?

Jag vill inte måla upp en alltför optimistisk bild, för vi är inte alls där nu. Och det finns naturligtvis många tänkbara sätt som någon av parterna skulle kunna spoliera en positiv process på. Som de har rutin på och praktiserat i det förgångna. Och några av de politiker vi talat med har menat att Obama och Kerry upplever att de behöveret stödet från Robert Menéndez (senator för Demokraterna från New Jersey, ordförande i Senatens utrikesutskott och våldsamt anti-kubansk) i så många utrikespolitiska frågor att de inte vill utmana honom i fråga om Kuba-politiken.

Dock: Jag är mer optimistisk nu – om att vi kan få se en lycklig utgång – än någonsin sedan den där dagen 2009 när jag bestämde mig för att skrinlägga mitt romanprojekt och istället satsa på mitt verkligheten-är-märkligare-och-väldigt-mycket-viktigare-projekt; den verkliga historien om The Cuban Five.


Foto: Bill Hackwell
Översättning: Tomas Widén

tisdag 17 juni 2014

Artikel i Washington Post (6 juni) om aktionen ”5 dagar för De 5 i Washington DC”

Frapperande lägligt – och av en ren slump – samlades denna vecka, under vilken vi bevittnat en hetsig debatt om en fångutväxling, några hundra artister och aktivister i vår stad, för att ge uppmärksamhet åt ett fall som handlar om i USA fängslade kubaner. Kubaner som i Miami dömdes för spioneri 2001.

De dömda kubanerna är kända som The Cuban Five, också sedan nu två av de fem frigivits. Att få ut dem alla ur fängelserna är en nationell angelägenhet för kubanerna, och en viktig sak för många progressiva intellektuella även i vårt land. Skådespelaren Danny Glover hade tårar i ögonen då han talade till åhörarna i Calvary Baptist Church, en kyrka belägen i Washingtons kinesiska kvarter och en av flera lokaler där sammankomster denna vecka kommer att förekomma. 

Detta måste bli vår inriktning när vi genomfört vår aktion”, utropade Glover, bärande en keps med påskriften ”Cuba”: ”Att vi åker härifrån med insikten att vi måste göra mer, vi måste informera mer, vi måste engagera oss mer.”

Dagordningen för fem-dagars-aktionen, späckad med paneldiskussioner med advokater och politiska experter, innehåller också politiskt orienterad underhållning och kubanska kulturinslag. Den ofullbordade dokumentären av Saul Landau, den nu bortgångne filmmakaren från Washington, ska visas i kyrkan under fredagseftermiddagen. Filmens titel är ”Kubas sexuella revolution”. En film som Landau, kämpande mot sin cancersjukdom, arbetade med efter att under så många år i sina filmer skildrat utvecklingen på Kuba. Ett exempel var den ingående porträtteringen ”Fidel” (1971)  - som innehöll scenen då Castro drar av sig sin olivgröna comandante-skjorta för att i ett lerigt bostadsområde delta i en spontan basebollmatch. Ett annat exempel var hans sista fullbordade fil ”Vill den verklige terroristen ställa sig upp?” (2010). I den ofullbordade filmen finns en intervju med Mariela Castro, en förkämpe för de sexuella minoriteternas rättigheter på Kuba, och ansvarig för Kubas nationella center för utbildning i frågor om sexualitet. Hon är dotter till presidenten Raúl Castro.

Den aktivistiska rap-duon Dead Prez kommer att uppträda under fredagskvällen, tillsammans med lokala politiskt orienterade musiker. Platsen blir Columbia Heights Education Campus. Uppträdandet är också en lansering av ett nytt album: ”Battle Cry for Cuba and Zimbabwe.

Det kan ju också bli ett passande tillfälle för Dead Prez att reprisera verket ”Gobalization (Scene of the Crime)”:
Globalization really means the globalization of capital
You don’t hear people talking about the globalization of labor …
All they want is profits, it’s obvious in Africa
It’s obvious in Mexico, it’s obvious in Cuba
It’s obvious in Palestine, American invasion
Foreign occupation, covert operations
Oppressive domination, resiiiiiist…

På lördag eftermiddag blir det en demonstration utanför Vita Huset, och under måndagen är det lobbyverksamhet på Congress Hill.

Under tiden resonerar artister och aktivister om vilken betydelse utväxlingen av soldaten Bowe Bergdahl mot fem talibaner kan få för de i USA fängslade kubanerna. Kan de tre fortfarande fängslade utväxlas mot Alan Gross, uppdragstagaren från Potomac som suttit fängslad på Kuba sedan 2009? Han åtalades för aktivitet riktad mot den kubanska staten. Det handlade om distribution av kommunikationsutrustning till judiska grupper på Kuba. Stephen Kimber, författare till en nyligen publicerad bok om The Cuban Five, liksom andra kommentatorer, har uttryck åsikten att en sådan utväxling borde vara möjlig.

Men nu uppstår ju också frågan om den kritik som Bergdahl-utväxlingen orsakat kan resultera i att en utväxling av kubanerna mot Gross blir mindre sannolik. Till journalister har en talesman för utrikesdepartementet sagt att regeringens avvisande hållning till en utväxling av de fängslade kubanerna inte har förändrats.

The Cuban Five dömdes 2001 för att ha försett den kubanska regeringen med icke-hemligt (non-classified) material. Dessutom dömdes en av de fem, Gerardo Hernández, för stämpling till mord. Det handlade om den 1996 inträffade nedskjutningen av obeväpnade civila flygplan, framförda av medlemmar i den exil-kubanska gruppen Brothers to the Rescue. Hernández dömdes till livstid. Antonio Guerrero och Ramón Labañino är de andra två som fortfarande sitter fängslade. Fernando González och René González har släppts efter att ha avtjänat i det närmaste hela den utdömda strafftiden. I samband med överklagandeprocessen har åtminstone en federal domare ifrågasatt bevisningen mot Hernández, liksom huruvida de fem fick en rättvis rättegång i Miami: i kölvattnet på stormen kring affären Elián González, flyktingpojken som räddades ur havet och som återsändes till sin far på Kuba. Den kubanska regeringens ståndpunkt är att de fem agenternas uppdrag var att avslöja terroristiska aktioner mot Kuba.

Martin Garbus, advokat för en av de fem, presenterade sitt senaste argument för att ogiltigförklara domsluten. Ända sedan det för några år sedan uppdagades att journalister på tidningar och inom etermedia i Miami, som kommenterade och rapporterade om fallet, varit extra betalda av USA:s regering, har Garbus samlat information om omfattningen av dessa betalningar. Han har till den federala domstolen i Florida inlämnat skrivelser, där han hävdar att dessa betalningar gav upphov till en journalistik som motverkade juryns möjlighet till att nå ett rättvist domslut.

”Underskatta inte hur mycket The Cuban Five betyder för det kubanska folket” underströk José Ramón Cabañas, ansvarig chef för det kubanska Intressekontoret i Washington.

Detta fall är inte en fråga för eliten. Det är något som engagerar alla i vårt samhälle”, framhöll Cabañas i en intervju. ”De är våra hjältar. Vi delade den information som de inhämtade med era (USA:s) myndigheter. Av vilken anledning sitter de idag i era fängelser?”

Skribent: David Montgomery
Foto: Bill Hackwell
Översättning: Tomas Widén

måndag 16 juni 2014

Fallet med De Fem uppe till diskussion i Washington DC!


Syftet med att en 3:e gång anordna ”5 dagar för de 5 kubanerna” var inte att göra det av gammal vana bara för att det gjorts tidigare. Istället organiserades aktionsdagarna med avsikten att bredda medvetenheten i takt med att fler och fler kräver en ändring av USA:s politik mot Kuba – från en politik av oändlig fientlighet till en av engagemang och diskussioner utan villkor.
Här har vi radat upp något av det vi lyckades åstadkomma under dessa fem dagar. Sammanfattningen visar den kvalitativa förändringen i arbetet för att sätta stopp för den orättvisa som redan varat alldeles för länge. 

Presskonferens
Det anmärkningsvärda med presskonferensen som arrangerades av the National Press Club var att det var första gången som mainstream media själva anordnade en presskonferens centrerad kring fallet med De Fem. De två huvudtalarna var den ledande advokaten i fallet, Martin Garbus och Stephen Kimber, kanadensisk journalist och författare till boken ”What Lies Across the Water: the Real Story of the Cuban 5.”

Presskonferensen satte tonen för mediebevakningen under de fem dagarna, vilket överträffade allt vi tidigare gjort. I över 15 år har medierapporteringen om fallet varit näst intill obefintlig. Nu fick organisatörerna information om att arrangemanget under flera dagar var den viktigaste nyheten i Senatens interna nyhetsservice, som sätter fokus på veckans viktigaste händelser.

Länkarna nedan går till ett urval av artiklar från nyhetsmedier som uppmärksammade ”5 dagar för de 5 kubanerna”. Telesur och HispanTV bevakade också flera av händelserna. Dessutom fick nyheter om arrangemanget uppmärksamhet som aldrig förr genom sociala medier. Bloggen 5daysforthecuban5.com blev ett viktigt verktyg i organiseringen och besöktes av tusen och åter tusen som satte sina namn till stöd för De Fem.

En ny era i förbindelserna mellan Kuba och USA
Årets 2-dagarskonferens var olik de som hållits tidigare genom att den inkluderade talare som representerade ett bredare spektrum av uppfattningar på relationerna mellan de båda länderna. Några av dem har nyligen skrivit artiklar som uppmanar Obama administrationen att ändra kurs och bett om en humanitär lösning på fallet med De Fem. Talarna kom från olika delar av samhället och innefattade juridiska, religiösa, akademiska, journalistiska, militära, kulturella, humanitära uppfattningar och också politiska fångar och aktivister i kampen för frihet åt De Fem.

Konsert
Vikten av konserten med Dead Prez är att det är första gången som en grupp känd både i USA och internationellt uppträdde med en konsert som hade som tema frihet för De Fem. Avsikten med konserten var att uppmärksamma en yngre publik på fallet, att nå unga människor som inte känner till orättvisan som begåtts mot De Fem.