Intervju med René González: ”Jag begav mig inte till USA för angripa människor”

Denna intervju med René Gonzalez gjordes i juni 2013, av de kubanska journalisterna Enrique Ojito Linares och Arelys García Acosta.

Den 8 december 1990 gjorde han sin troligen mest riskfyllda flygning; René González Sehwerert, den förste av De 5 som kunnat återvända till sitt hemland. Efter den där flygningen, som hade som destination Florida i USA, infiltrerade han terroristorganisationer som varit, och är, baserade i området, främst i Miami. Organisationer som Hermanos al Rescate, Movimiento Democracia, Partido Unido Nacional Democrático och Fundación Nacional Cubano-Americana  (beteckning på engelska: Cuban-American National Foundation, CANF. Organisationen är en ekonomiskt, propagandistiskt och politiskt mycket mäktig paraplyorganisation för de exil-kubanska högerextremisterna, bildad på initiativ av Reagan-regeringen. CANF fungerar som lobbyorganisation gentemot det politiska etablissemanget i USA. Samordnar, stöttar och finansierar terrorism mot Kuba / öa). 

I en exklusiv intervju med Escambray (tidning som ges ut i Sancti Spiritus på Kuba/öa) och Radio Sancti Spiritus, återger den kubanske terrorismbekämparen delar av sitt liv som säkerhetsagent; och kommer också in på en del personliga erfarenheter.

Vår intervju äger rum i Havanna, i huset där Kubanska Institutet för Vänskap med Folken (ICAP) har sitt högkvarter. Platsen där René González i ett annat sammanhang, lite senare, skulle ge uttryck för sin djupa samhörighet med sina kamrater, som fortfarande sitter fängslade. Att få återvända till Kuba utan dessa vänner – Gerardo Hernández, Ramón Labañino, Antonio Guerrero och Fernando González – hade under fängelsetiden varit en tanke som plågat honom mycket.

Efter att ha avtjänat ett 15-årigt fängelsestraff  ställdes René den 7 oktober 2011 inför tvånget att tillbringa ytterligare 3 år, under övervakning, i Florida. Men det beslutet modifierades av domaren Joan Lenard 3 maj 2013. Han tilläts återvända till Kuba om han avsade sig sitt USA-medborgarskap. (René hade dubbelt medborgarskap/öa.) Den 9 maj var alla formaliteter avklarade.

Eftermiddagen är molntung. René González anländer ICAP:s kontor tillsammans med sin fru Olga Salanueva. Med intensiv blick betraktar hon sin man då han inleder intervjun med att berätta om sin barndom i Chicago. Där han föddes i en kubansk invandrarfamilj den 13 augusti 1956.

”Mina minnen från den tiden är egentligen bara fragmentariska”, säger han. Familjen bodde nära Michigan Lake. Han minns en pir i sjön, gjord av trä; och resan till Kuba som familjen gjorde ombord på fartyget Guadelope. Den ägde rum strax efter att legoknektarnas invasionsförsök i Grisbukten slagits tillbaka (i april 1961/öa).

”Ja, mina föräldrar var medlemmar i ’Kommittén för rättvis behandling av Kuba’, så de var med och demonstrerade mot invasionen. Därför blev de utsatta för repressalier. De blev till och med offer för högergruppernas attacker. Som en följd av detta bestämde sig mina föräldrar för att återvända till Kuba. Det var i oktober 1961 som vi kom hit.”

René González, inom den kubanska säkerhetstjänsten mer känd som ”Bävern” – enligt vad den brasilianske författaren Fernando Morais förtäljer i sin bok Os Ultimos Soldados da Guerra Fria (översatt till flera språk) – återvände i andra riktningen, till USA, den 8 december 1990, efter att ha kapat ett plan i San Nicolas de Bari, som ligger i det som nu heter provinsen Mayabeque.

”Innan du gav dig iväg, så lämnade du till Olga – instuckna i en tidskrift –  en del pengar och texten till en sång av Pablito Milanes. Handlade det om ett kodat meddelande?”

”Det är en svår sak, detta att lämna sin familj utan att tala om vad det är som man ska göra. Under alla dessa år så var de svåraste sakerna för mig det jag måste göra på Kuba, under tiden i San Nicolas de Bari: Att ta avstånd från medlemskap i Kubas Kommunistiska Parti och att kapa det där flygplanet. Vissa uppdrag är inte bara uppdrag. Starka känslor kan vara involverade. Som när det handlar om att lämna familjen. Det gör uppdraget mycket svårt. Jag lämnade till Olga pengarna jag hade sparat, och sångtexten, i ett exemplar av Bohemia.”

 

”Hur många gånger behövde du revidera planen på att kapa det där planet, som tog dig till Boca Chica; dit du anlände med planet nästan tomt på bränsle?”

”Det fanns aldrig någon möjlighet för mig att kolla allting. Jag var tvungen att invänta ett bra tillfälle, och utnyttja det till det bästa. Så jag skred till verket, fast jag visste att bränslet knappt skulle räcka för att ta mig över. Det var förmodligen den mest riskfyllda flygning som jag någonsin har gjort.”

”Efter din ankomst till Miami uttalade du dig för stationen som kallar sig Radio Martí. Du sa att när du under flygningen blev varse Floridas öar, kände du dig som Kristoffer Kolumbus. Hur lyckades du med att spela förrädarrollen, och att övertyga den allmänna opinionen?”

”Jag ställde den frågan, hur jag skulle klara detta, från den dagen jag åtog mig uppdraget. Jag tror inte att någon kan träna sig till att klara sådant. Dessutom låg min personlighet inte åt det hållet; jag har aldrig varit en hycklande person. Nå, jag tror att nyckeln till att gå i land med att spela rollen är pliktkänsla. Och känslan av tillfredställelse som följer av att man kan lura någon som vill skada ditt folk.

Jag kommer ihåg när jag första gången träffade Félix Rodríguez, ”Katten”; det var den dagen då Hermanos al Rescate bildades. Jag hade blivit inbjuden av ledaren för en grupp som kallade sig Föreningen av Kubanska Piloter (CUPA) till att närvara vi d en presskonferens som skulle hållas på Miamis flygplats. Där skulle bildandet av organisationen annonseras. När jag anlände till flygplatsen blev jag omedelbart presenterad för Félix Rodríguez. Jag kommer ihåg att någon sa: ´Det här är mannen som tog livet av Che’. Vad kände jag i det ögonblicket? Jag skakade hand med honom, och sa: ’Så det var du.’ Jag blev förvånad över mig själv; hur fixade jag att få fram en sådan kommentar? När jag lämnade stället visste jag att jag var redo för mitt uppdrag.”

”Detta att du var en underrättelseagent kan ju göra att folk tror att du hade ett ganska så komfortabelt leverne. Hur överlevde du, ekonomiskt, under de första månaderna?”

”Jag fick hjälp från många släktingar jag har där. Jag hade inget utöver det mest nödvändiga, men jag klarade mig. Jag var välkommen hos min farmor. Jag fick jobb direkt, men min målsättning var att närma mig piloter och flygfolk.

Ganska snart fick jag möjlighet att involveras i Basultos grupp Hermanos al Rescate. Jag fick ansöka om en massa licenser, och det kostade mycket pengar. Så jag var tvungen att jobba på flera ställen. Jag levde alltså ett liv långt ifrån sus och dus. Att komma framåt vad gällde flygandet var hela tiden mitt mål.”

”Det var 1991 som du anslöt dig till Hermanos al Rescate. Du flög över Havanna med Basulto, och kastade ut pamfletter. Hur kunde du behålla lugnet när du delade kabin med denne terrorist?”

”Jag hade inte tagit mig till USA för att angripa personer; jag åkte för att angripa aktiviteter som var riktade mot Kuba. Jag befann mig i USA för att varna mitt land vad gällde de fientliga aktiviteterna. Under sådana förutsättningar måste man kunna hantera känslorna gentemot personer. Annars blir fokuseringen på uppdraget lidande.”

”Du transporterade journalister från Tv-kanaler som till exempel Univisión, som bedrev kampanjer mot Kuba …”

”I inledningsskedet var det sannolikt så att aktiviteten som Hermanos al Rescate bedrev skulle kunna beskrivas som en av de, ur psykologisk synvinkel, bästa krigsoperationer som någonsin organiserats. Man utgick ifrån, och utnyttjade, situationen med människorna som försökte ta sig över Floridasundet (ofta på provisoriska hemmabyggda flottar, därav beteckningen ’balseros’/öa). En mycket problemfylld situation och en fråga som lätt lät sig manipuleras.

Organisationen grundades av Basulto och några veteraner från Grisbuktsinvasionen, som i likhet med Basulto hade utbildats och tränats av CIA under 60-talet.  

Vid den här tiden skapades en sorts eufori i Miami utifrån de verkliga problem som Kuba då brottades med; och även sådana problem som man i Miami inbillade sig att Kuba hade. I detta läge och sammanhang var Hermanos al Rescate ett kraftfullt instrument. Flera saker sammanföll, så att de kunde organisera en mycket stark psykologisk krigsoperation.

Så länge som situationen under den så kallade specialperioden på Kuba utvecklade sig till det värre, stegrades hoppet i Miami om ett sammanbrott. Det som hände i anslutning till Malecón i Havanna 1994 (folksamlingar för och emot revolutionens fortlevnad/öa) uppmuntrade dem mycket. I det läget inledde de en organisering av våldsaktioner.

När USA och Kuba 1994 och 1995 skrev under migrationsöverenskommelserna (USA åtog sig att tillåta minst 20 000 kubaner om året att invandra legalt, medan illegala migranter som togs om hand ute på havet skulle föras tillbaks till Kuba/öa) bröt affärsidén för Hermanos al Rescate samman, för vem skulle nu våga sig ut på havet för att plockas upp av USA:s kustbevakning och bli återförd till Kuba. Man beslöt sig då för att eskalera provokationerna, och målet var att försöka skapa en konfrontation mellan Kuba och USA.”

”Vilka var dina konkreta uppdrag som underrättelseagent?”

”Jag anslöt mig till ett flertal organisationer. Den första var Hermanos al Rescate. Det var min uppgift att hålla Kuba informerat om vad som gjordes vad gällde strömmen av flottar. Sen blev Basulto involverad i införskaffandet av ett ryskt jaktplan (Mig 23), som skulle sättas in i våldsamma aktioner. Han var också ute efter att köpa ett tjeckoslovakiskt militärt träningsflygplan.

Jag var också kopplad till ’Partido Unido Nacional Democrático’ (PUND), som var ansvarigt för angreppen 1992 och 1993 på Kubas nordkust, främst i områdena Varadero och Cayo Coco. I Caibarien dödades en man av ett PUND-kommando. Jag var indragen i de infiltrationsaktiviteter som PUND organiserade. ’Comando de Liberacíon Unido’ var också knutet till dessa aktiviteter.

Det ingick även i mitt uppdrag att lokalisera. Vid ett tillfälle var min uppgift att lokalisera en viss utrustning som tillhörde en paramilitär grupp som sorterade under CANF (Cuban-American National Foundation). Tack vare att en viss person brast vad gällde diskretion, lyckads jag utröna var Posada Carriles höll hus. Ja, det var uppdrag av den här typen som jag utförde.”

(Luis Posada Carriles: CIA-utbildad serie- och massmördare. Löjtnants grad i USA:s armé. Tillsammans med Orlando Bosch Ávila, som Fernando González hade i uppdrag att bevaka, har Posada under ett drygt halvsekel varit den exil-kubanska högerterrorismens förgrundsgestalt. Tillsammans med Bosch låg han 1976 bakom sprängningen av ett kubanskt passagerarflygplan, med 73 dödsoffer som följd. Under 90-talet organiserade Posada bombangrepp mot turistanläggningar på Kuba/öa). 

”Varför samarbetade du med FBI, med avslöjanden av operationer med droger?”

”Jag avslöjade två drog-operationer.

Till att börja med: alla känner till Kubas ståndpunkt vad gäller droger och drogtrafik. Dessutom: droghanteringen var en inkomstkälla för PUND och Comando de Liberacíon Unido. Att skära av det finansiella flödet var liktydigt med att eliminera operationer riktade mot Kuba.

Det är svårt att uppskatta antalet operationer mot Kuba som gick i stöpet. Jag minns att vi en gång sände Tony (”El Gordo”) i fängelse. Det var han som finansierade PUND.”

”Hur hanterade du som underrättelseagent den där känslan att kanske vara under observation?”

”Det finns en del beteenden, som har med uppdraget att göra, som man måste anamma. Man måste alltid vara på sin vakt, men man måste nå en balans och till en del tänka på sitt eget välbefinnande också. Annars kan man fara illa.”

”I den situationen som du befann dig var du också fast besluten att återförenas med Olga och Irmita. Hur handlade du för att uppnå ditt mål? Det sägs att du till och med vände dig till Kongressen …”

”Flera vägar var nödvändiga. Ileana Ros-Lehtinen hade inte makt att ordna det på egen hand. Hennes insats var en del. Det var väldigt viktigt för mig att kunna återförenas med dem. Vi var åtskilda under sex år. I december 1996 kunde de äntligen komma.” 

”Du gick för att välkomna dem på Miamis flygplats, klädd i kostym. Och med en bukett tulpaner.”

”Återseendet var förenat med en komplikation. Tyvärr hade jag sällskap av en person som inte… (Ramón Saúl Sánchez, ledare för Movimiento Democracia). Samtidigt var återföreningen som ett andra bröllop. Vi hade varit gifta sedan 1983. Så, efter sex år så var återförenandet underbart. En svårighet blev den anpassning som Irmita måste gå igenom. Men våra känslor var starka, och de hjälpte oss över svårigheterna.”

”Ja, och så kom Ivette till världen, som en uppenbarelse av er kärlek. Berätta om hur Gerardo Hernández, som inte har egna barn, tog emot Ivettes ankomst!”

”Gerardo var alltid uppmärksam på allt som rörde familjen. Han såg också, före återförenandet, fram emot att Irmita skulle komma, och han var verkligen omtänksam mot Olguita. Vi var tillsammans en familj; faktiskt den enda verkliga familjen. Människor som man kan vara helt öppen med. Gerardo var oerhört kärleksfull. Och han var verkligen lycklig tillsammans med Ivette.” 

”Berätta om omständigheterna i samband med arresteringen den 12 september 1998.”

”Ett gripande är i USA en förskönande omskrivning för ett överfall. De tränger sig med våld in i ditt hem. Brutaliteten avser att paralysera dig, det första steget för att ’mjuka upp’ dig.

De inledde med att våldsamt banka på dörren. Normalt slår de in den med en murbräcka, men tamburen utanför vår lägenhet var väldig trång, och dessutom hade vi en järndörr. När jag öppnade dörren stormade de in, med dragna vapen, och pressade ner mig på golvet. Hela tiden under hotfulla tillrop. Handklovarna åkte på direkt. När Olguita kom ut ur sovrummet vräkte de upp henne mot en vägg. Sedan drog de upp mig och frågade om jag var René González, och om jag tillhörde Hermanos al Rescate. Den lördagen togs jag från mitt hem; och forslades till häktet.”

”Hur vill du beskriva de första dagarna i häktet?”

”De första dagarna är alltid hemska. Dessutom, i vårt fall avvek tillvägagångssättet från det normala. Normalt förs du till en intagningsavdelning, du får kläder, man förklarar för dig hur häktet fungerar, och man erbjuder dig att ringa ett telefonsamtal. Vi fick specialbehandling. Med militär terminologi skulle den kallas ’slå och förvirra’. Det betydde att vi behandlades våldsamt, och sen togs vi till FBI. Där erbjöds vi att erkänna oss skyldiga, och att välja att samarbeta. Därefter kastades vi isoleringsceller (”the hole”). Där är det meningen att du i din ensamhet ska fundera och undra över vad som komma skall. De här dagarna är du inte förmögen att sova; och de gav oss inte ens en filt.

Det är i det här läget som din framtid avgörs. Om du bestämmer dig här för att inte fega ur, då kommer du inte att göra senare heller. Det var där, i den stunden, vi bestämde oss för att inte kliva tillbaka.

Det var vidriga dagar, fram till måndagen. Det var så utstuderat. Tänk dig! De har dig där, i total ensamhet, med dina tankar. Hela lördagen och hela söndagen. Utan att kunna ens raka dig och borsta tänderna. När måndagen kommer kläds du i en löjlig dräkt och släpas till rättssalen. De för dig genom en korridor, och du ser alla människor, som hatfullt betraktar dig. I handfängsel, orakad och bedrövlig. Och hela tiden snurrar i huvudet tankarna på hur din familj nu har det.

Jag hade tur. När jag togs ut ur hissen och ställdes inför ett rum fullt med folk, och jag spanade efter min familj, då hörde jag plötsligt något ropa: ’Papiiii!!!’. Jag kunde se Irmita ge mig tummen upp! Från den stunden kunde jag åter andas, och jag sa till mig själv: det här andetaget skall för all framtid fylla mig. Och det har det gjort!”

”Vad var det som du höll dig fast i? Som gjorde att du inte föll undan, så som några i det kubanska nätverket gjorde.”

”Jag höll mig fast i det absolut mest basala: den mänskliga värdigheten. Jag anser att människans värdighet är viktig. Någonting värdefullt. Den här processen visade att det fanns några som inte delade den uppfattningen. Ja, tillfrågade svarar ju alla att man delar den, men under förhållanden sådana som vi ställdes inför visar det sig vilka som verkligen menade allvar. Vi fem (the Cuban Five) tror på mänskliga värden. Om dessa värden existerar, så kan jag inte förstå hur en person kan känna sig tvingad att ge efter för våld.

Det finns ingen mening med att ge efter när man utsätts för grym behandling. Jag var övertygad om att vår sak, som vi kämpade för, var rättfärdig. Jag var helt införstådd med vad mitt uppdrag innebar. Det handlade om att försvara människoliv och människors väl och ve. Och jag förstod att den behandling som jag var utsatt för var orättfärdig.

Ja, man kan addera alla aspekter, och till det lägga motståndarnas beteende. Du ser hur de ljuger för domaren, utpressar vittnen, för rätten bakom ljuset och struntar i regelverk. Och du frågar dig: hur lågt kan de sjunka? Du inser att du aldrig i livet kan ge efter – aldrig för dem!”

”Du hamnade sedan i fängelser i Pennsylvania, Syd-Karolina och Florida. Hur gjorde du för att bli respekterad i en sådan fientlig omgivning.”

”När det gäller fängelsesystemet i USA, så är det faktiskt så att du bara genom att ha gått igenom en rättegång får respekt. Väldigt få väljer att gå igenom en rättegång. Folk är rädda för den processen. De är rädda för att förlora på den. Advokaterna argumenterar gentemot sina klienter, och uppmuntrar dem till att samarbeta med distriktsåklagaren, och med att samarbeta menas ofta att förråda någon. Vi valde rättegång, vi konfronterade regeringsmaskineriet.

Folk respekterar en väldigt mycket om man gör ett sådant val: dessutom blir man betraktad som en man kan lita på.

Den attityd man intar betyder också mycket. Om du behandlar folk hyggligt, så får du i allmänhet hygglighet i retur. Sedan måste du ty dig till personer med positiv konstruktiv karaktär, undvika spel om pengar, inte sätta dig i skuld och se till att du inte dras in i något gäng.

Även brev kan bidra en hel del. Folk märkte att jag fick många brev från främmande länder, och de kom och frågade om de kunde få frimärken. Den kubanska utgivningen var ju jättebra! ’Kolla, den här killen är med på ett frimärke!!’ kunde det låta. I smyg kunde till och med vakter be mig signera ett kuvert med sådana märken.”  

”Hade du någon särskild cellkamrat?”

”Jag hade många olika cellkamrater. Jag kommer ihåg en som kamperade med mig i Marianna, Florida, som blev så absorberad av vårt fall att han vid ett tillfälle på en T-shirt målade symbolen för De5. Bredvid sig själv, Rody (Rodolfo Rodríguez). Han gjorde till och med en rap-låt om oss. Där blev det lite rörigt.

Rody var speciell. En kuban med en lång brottskarriär, som han startade som mycket ung. Han hade till och med begått våldsbrott. Men han började faktiskt förändras sedan våra vägar korsats. Hans uppfattning om Kuba, om Revolutionen och om Fidel förändrades. När han var klar med sin process var han mer kommunist än jag.

Så var det en vit biffig fånge, med en historia av våld och med en bedrövlig barndom. Han hade till och med hamnat i skinhead-gäng, och rånat banker. Han hade börjat revidera sina värderingar när vi blev cellkamrater; han var öppen för kontakt. Han ville resonera. Och vi resonerade. Han politiserades.

Så, jag vill påstå att i allmänhet respekterade fångarna varandra”.

”Olga blev familjens centrum. Men du förlorade aldrig helt fadersrollen…?”

”Jag måste vara ärlig: det var Olguita som hade hela kontrollen i familjen. Jag gillar inte att styra folk på distans. Jag litade på Olguita. Min roll var att se till att jag fungerade där jag befann mig. Det kändes alltid viktigt att kunna låta dem veta att jag var OK. Lika viktigt var det att veta att de hade det bra. Olguita visste vad som behövdes, och hon var jättebra med flickorna. De har alltid haft en mycket öppenhjärtig relation till mig. Och jag är ingen vresig pappa. Jag tror att jag är en bra far; och en vän.”

”Drabbades du av depression? Det händer ju många människor, och ofta människor som är inlåsta.”

”Nej, jag drabbades aldrig av det. Jag myntade en fras, som folk bruka skratta lite åt. När de frågade på morgonen: ’Hur är läget?’ – så svarade jag: ’Det är alltid OK .’ Så efter ett tag hälsade folk på mig med frasen: ’Jag vet att du är OK’.

Jag har kanske ingen bra förklaring, men jag tror att man måste ta strid mot de sänkande känslorna. Ibland inträffar dagar då oro och ångest kryper på en. Då gäller det att ta sig tid med att ta hand om grunden till tillståndet.

Jag ägnade mig mycket åt fysisk träning, läsning och studier. Och det var för mig viktigt att inte hänga upp mig på tiden. Tiden ska inte få knäcka mig, sa jag till mig själv. Och det fungerade. Jag blev aldrig deprimerad.”

”Tänkte du mycket på dina föräldrar?”

”Man tänker på sin familj hela tiden. Jag hade på en av väggarna en samling med familjefotografier.

Förresten – ett exempel: dagen då vi åtalades. Jag stod framför domaren. Jag såg henne stint i ögonen. Jag ville understryka några väsentliga fakta. Och greppade samtidigt mitt bälte bakifrån, och drog bältet uppåt, som om jag drog hela mig uppåt. Och som jag underströk att ’nu lyfter jag, och det finns ingen återvändo’. I det ögonblicket dök farsan upp inför min inre blick. Gesten jag just gjort var en av hans; en gest som jag uppenbarligen ärvt.

Vid min ålder tänker man inte på att mamma och pappa gjorde det och det. Men man har det med sig. Varje dag. Varje timme. Och det hjälper en att överleva.”  

”Hur var det med sömnen den där natten mellan 6 och 7 oktober, 2011? Då du lämnade fängelset Marianna. Kunde du sova?”

”Ja, det kunde jag. När du sitter i fängelse har du inte råd med att låta dem ta sömnen ifrån dig, också. Den där natten var det lite bökigt, för de placerade mig i ’hålet’ (isoleringscell/öa). Inte på grund av någon förseelse från min sida, utan därför att vi kommit överens om att jag skulle lämna fängelset tidigt, för att undvika media. Och det fanns också överväganden av säkerhetskaraktär med i bilden. Så de kom och hämtade mig till isoleringscellen, och jag fick inte möjlighet att säga adjö till folk på avdelningen.

Jag tänkte gå upp tidigt, klä mig snyggt … hur som helst: jag sov bra.”

”René tillbaka hemlandet”. Så löd rubrikerna på Kuba den 30 mars, 2012. Familjeskäl var bakgrunden till hans besök. Hans bror Roberto, som också ingått i gruppen av försvarsadvokater för De5, var allvarligt sjuk.

Domen om övervakning under tre år i Florida tvingade honom att efter två veckors permission återvända till USA

”Det var tufft; jag var tvungen att stå ut med situationen igen”, kommenterade René vid ett senare tillfälle tvånget att lämna Kuba efter två veckor.

Han hade inte möjlighet att vara hos Roberto när brodern avled, och som om det inte räckte avled hans far i april 2013.

Det var när René tilläts att åter besöka Kuba, för att delta i minnesceremonierna, som han ansökte om att få stanna permanent på Kuba. Domstolen i Miami hade denna gång inga invändningar. I uppgörelsen ingick att René avsade sig sitt medborgarskap i USA, något som han redan tidigare erbjudit sig att göra.