Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. (Paulus, Andra Korintierbrevet 5)
Vi, företrädare för protestantiska, episkopala och ortodoxa samfund i USA, och för den ekumeniska rörelsen på Kuba, och av de båda kyrkoråden, inleder detta gemensamma uttalande med en tacksägelse till Gud för tecknen på hans försonande närvaro i vår djupt splittrade värld. Ett sådant tecken tror vi är den fruktbärande relationen mellan våra kyrkor. Relationen stärktes när en delegation med representanter från Kubas kyrkor besökte och tog del i 2010 General Assembly of the National Council of Churches (USA) och Church World Service, och den har ytterligare stärkts genom detta besök på Kuba – 28 november till 2 december 2011 – av kyrkoledare från USA. Våra stunder av gemensam bön och gemensam vittnesbörd, organiserade av våra kyrkoråd i våra båda länder, är uttryck för vår förening i Jesus Kristus; en enighet så mycket starkare än embargon och politiska dispyter. Vi tackar Gud!
Vi vill erinra om USA:s President Barack Obamas offentligt framförda avsikt att ”se över och revidera USA:s sedan lång tid förda politik gentemot Kuba”, och i bön uttrycka vår förhoppning om att denna avsikt skyndsamt och fullständigt må förverkligas. Tacksamt noterar vi de verkliga men ändå så trevande och otillräckliga stegen i riktning mot en normalisering av relationerna mellan våra länder. Detta gäller till exempel lättandet av reserestriktioner, som Obama-administrationen genomförde i januari 2011.
Vi har tillsammans studerat andra nu pågående processer, speciellt den aktuella ”förnyelsen” av Kubas ekonomiska politik liksom ökningen av inkomstklyftorna och arbetslösheten som i så hög grad påverkar många i USA. Det är tydligt att våra länder befinner sig i en period av avgörande förändringar. Det historiska ögonblick vi nu ser rymmer både ängslan och möjligheter. Tillsammans ber vi om den Helige Andes vägledning, så att våra kyrkor må förmås att frambära vittnesbörd om Guds önskan om ekonomisk rättvisa (se till exempel Jesaja 3, Jeremia 6 och Amos 4).
Vi utsäger tack, inte endast för Guds närvaro i det förflutna, utan också för Guds löften om en annan framtid – en framtid i vilken försoning kommer att visa sig övervinna fjärmande (se till exempel Jesaja 65:25). Mot bakgrund av detta uttalar vi följande gemensamma förhoppning: Må detta halva århundrade av fientlighet mellan våra länder få ett slut.
Så mycket har förändrats under 50 år! Våra nationer och folk (geografiskt åtskilda av endast något mer än tio mil) har en djupt sammantvinnad historia! Vi är fullkomligt övertygade om att det ligger i både Kubas och USA:s intresse att initiera en normalisering i riktning mot ett tillstånd som är naturligt för två självständiga och suveräna grannländer. Vår hållning har stöd av det internationella samfundet – som vid tjugo tillfällen i FN:s Generalförsamling uttryckt sin mening att embargot mot Kuba ska upphöra – och denna ståndpunkt är också ett uttryck för vår tro på Guds makt att främja försoning.
Det finns naturligtvis viktiga frågor som fortfarande kräver uppmärksamhet, så som det alltid är när det handlar om relationer mellan nationer, och speciellt nationer med en lång historia av politiska konflikter och skiljelinjer, vilka ger upphov till missförstånd och lidanden.
Viktiga humanitära frågor är bland andra:
1. Embargot, som är den huvudsakliga hindrande faktorn som står i vägen för undanröjandet av skiljelinjer, för ekonomiskt samarbete och för ett närmande fullt ut mellan våra folk och kyrkor.
2. Fängslandet i USA av De Fem Kubanerna, vilka dömts till straff som kritiserats som orättvisa av många organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, innefattande Amnesty International och FN.
Och
3. Fängslandet på Kuba av USA-medborgaren Alan Gross.
Vi nedtecknar detta gemensamma uttalande då advent just inletts, vid en tid på året som präglas av hoppfull väntan på Herrens ankomst; vid en tid präglad av uppfyllandet av Guds löfte om ”fred på jorden och frid till alla folk” (Lukas 2:14). Tillsammans vill vi hävda vikten av att leva i hoppet, och också att uppvisa hoppets trovärdighet genom att handla i hoppets anda. Vi vill därför binda oss till att understödja, än mer kraftfullt, utvecklingen av relationerna mellan våra kyrkor och ekumeniska samfund. Och vi vill stå upp för, än mer uttalat, för normaliseringen av relationerna mellan våra länder. Ett sådant engagemang förklarar vi vara ett bejakande av Det som bundit oss samman (se till exempel Efesierbrevet 4:6). Ett bejakande av Honom som skickat oss att företräda Guds försonande kärlek.
För att utveckla vårt åtagande, förklarar vi att vi året 2013 skall mötas igen.
Havanna, Kuba
2 december, 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar