söndag 28 augusti 2011

Åklagarna försöker stoppa ny prövning för De5


Just nu pågår en juridisk strid inför den federala distriktsdomstolen i Miami. De5 och deras försvarsadvokater kämpar för möjlighet till ny prövning på basis av nya, tidigare inte beaktade, och avgörande omständigheter. En sådan ny prövning kallades i USA tidigare ”Habeas-Corpus-prövning”. Nyligen ändrades beteckningen till ”paragraf-2255-prövning”. För att ges möjlighet till en 2255-prövning måste det handla om nya aspekter framkommit, och att dessa är av en sådan vikt att en fällande dom kan upphävas.

De5 och försvarsadvokaterna inledde, genom inlagor, i oktober förra året (2010) kampen för att förmå den federala domstolen i Miami – där De5 dömdes 2001 – att gå med på en prövning enligt paragraf 2255. Åklagarsida har svarat genom egna inlagor, där de argumenterar för att De5 inte ska ges en ny prövning.

Inlagorna och de båda sidornas repliker finns tillgängliga på www.freethefive.org under avdelningen ”legal front”. Där finns också den av Gerardo Hernández inlämnade – egna och under ed framställda – skrivning från mars i år. Denna skrivning finns, liksom Antonio Guerreros motion, med i skriften ”Det dödsbringande hyckleriet – terrorn mot Kuba och fallet med de fem kubanerna; politiska fångar i USA”. De senaste inläggen – augusti 2011 – är Ramón Labañinos motion och svaren till åklagarnas replikerande inlagor från Gerardo Hernandez och Antonio Guerrero .

Vilka frågor är det som De5 för fram som grund för en ny prövning? (René González har inte sökt ny prövning, eftersom hans strafftid går ut i slutet av detta år.)

En gemensam punkt är det som för några år sedan uppdagades kring USA-myndigheters olagliga och hemlighållna utbetalningar till journalister som under tiden kring rättegången 2001 genom sitt skrivande om De5 och Kuba bidrog till hetsen mot de åtalade. Det handlade om hundratusentals dollar som via portionerades ut till ett tiotal anti-kubanska skribenter. I Gerardos och Antonios svar till åklagarna finns också ett appendix författat av direktören för Partnership for Civil Justice Fund, Mara Verheyden-Hilliard. Hon understryker det olagliga i utbetalningarna, som alltså gjordes av målsägaren, USA:s regering, i processen. En exempelsamling på artiklar finns också som särskilt appendix. (En redogörelse kring dessa utbetalningar finns i den nämnda skriften Det dödsbringande hyckleriet …)

Ovanstående punkt rör alla av De5, och den skulle ensamt kunna ligga till grund för ett upphävande av domarna från 2001.

För Gerardo Hernández är det som handlar om den så kallade åtalspunkt 3 av central betydelse. Gerardo anklagades för delaktighet i konspiration i syfte att begå mord. Åklagarna påstod att han på detta sätt var medskyldig till nedskjutningen av två av terroristen José Basultos plan den 24 februari 1996. (Fyra personer omkom.)

Gerardo Hernández –i sin egen inlaga – och hans försvarare, Miami-advokaten Richard Klugh och den Washingtonbaserade Thomas Goldstein, expert på ärenden i USA:s Högsta Domstol, hävdar stor bestämdhet att den fällande domen 2001 hade som grund misstag begångna av försvarsadvokaten Paul McKenna, Gerardos offentlige försvarare.

McKennas försvar av Hernández beskrivs som oprofessionellt genom hans felaktiga uppläggning och misstag på många punkter. Ett inkompetent försvar kan vara grund för ny prövning på paragraf-2255-basis. Därför hävdar nu åklagarna att McKennas försvar inte kan kritiseras. Enligt åklagarna valde försvarades Hernández med en korrekt inriktning.

Men Paul McKenna visar i ett särskilt appendix till sina kritikers svar till åklagarna prov på en professionalism som går åklagarna emot. Han sluter upp bakom Gerardo Hernàndez och de kritiska kollegorna! Avslutningen i hans text lyder:

”Enligt min mening var åtalet exceptionellt svagt underbyggt, och det var mina misstag före och under rättegången som möjliggjorde en fällande dom mot min klient, trots att åklagarna inte hade några direkta bevis på att han hyst kriminella avsikter.”

Till McKennas försvar måste sägas att det till stor del handlade om misstag som fick förödande en konsekvens på grund av att rättegångsplatsen var Miami.

Vilka var misstagen? Enligt Goldstein och Klugh gjorde McKenna ett ödesdigert misstag genom att välja ”det kubanska perspektivet” i stället för att inrikta sig på individen Gerardo Hernández och dennes avsikt.

Gerardo Hernández var åtalad för deltagande i konspiration med syftet att begå mord. Endast om det stod klart – utom varje rimligt tvivel – att (1) en konspiration med syftet att begå mord faktiskt förekommit, och (2) Gerardo Hernández deltagit i denna konspiration, så skulle han kunna fällas på åtalspunkt 3.

McKenna valde att lägga huvudvikten vid att bevisa att det som faktiskt inträffade över vattnet mellan Florida och Kuba den 24 februari 1996 inte var ett mord. Hans tanke var naturligtvis att han såg en möjlighet att slå av det ena av anklagelsens nödvändiga fundament och därmed hela åtalet.

Anklagelsen i åtalspunkt 3 innebar konkret att Gerardo Hernandez deltagit i en plan som gick ut på Basultos plan skulle skjutas ner. För att nedskjutningen skulle kunna klassificeras som mord måste planen också ha gått ut på nedskjutningen skulle äga rum utanför kubanskt luftrum eller att det var likgiltigt om den ägde rum utanför eller i det kubanska luftrummet.

McKenna gjorde misstaget att fokusera på det som faktiskt inträffade istället för det som åtalet handlade om: Den påstådda konspirationen.

Att lägga ner omfattande ansträngningar på att försöka bevisa att nedskjutningen ägde rum över kubanskt vatten var en hopplös strategi och dessutom var platsen för nedskjutningen juridiskt irrelevant. Platsen för nedskjutningen bevisade ingenting om den påstådda konspirationen eller om den existerat. Dessutom valde McKenna att inrikta sig på Basultos organisation och det hot han utgjorde mot Kuba. Han underströk de varningar som Kuba sände till Basulto före nedskjutningen. Hans linje var att Kuba inte begick ett mord då landet försvarade sitt territorium mot terroristen Basultos provokationer. Enligt Goldstein och Klugh valde McKenna en strategi som varit korrekt om det handlat om att försvara Kuba. Men McKennas uppgift var att försvara individen Gerardo Hernández. I Miami 2001 innebar det inte bara att möjligheten att nå fram till juryn psykologiskt blockerades genom hans dödfödda försök att förmå den att acceptera ”det kubanska perspektivet”. Det innebar också att han övergav fokuseringen på det som hans klient var åtalad för. Den självklara inriktningen för en professionell försvarare skulle ha varit att påvisa frånvaron av bevis för att Gerardo Hernández deltagit i en konspiration med syfte att begå mord.

Att, som juryn bibrangs att tro, nedskjutningen ägde rum utanför kubanskt luftrum, var ju inte heller på något sätt ett bevis på att det fanns en plan som gick ut på att nedskjutningen skulle ske utanför kubanskt luftrum. Som Gerardo Hernández påpekar i sin inlaga är blotta tanken absurd. Och det samma gäller en plan som betraktat platsen för en nedskjutning som likgiltig.

Gerardo Hernández understryker att han inte överhuvudtaget deltagit i någon diskussion om formerna för en konfrontation med Basultos flygplan. Och som domaren Phyllis Kravitch slog fast i sin reservation till den fällande domen i appellationsdomstolen: Några hållbara bevis mot Hernández finns inte.

Vad gäller platsen för nedskjutningen kritiseras McKenna inte bara för att han fokuserade på denna fråga, på bekostnad av kärnfrågan. Det var också så att han missade att driva frågan på enklaste sätt. Nämligen att insistera på att satellitbilder gjordes tillgängliga. Åklagarna säger nu Hernández och hans försvarare är inkonsekventa, eftersom de ju kritiserat fokuseringen vid platsen för nedskjutningen. På detta svarar advokaterna att det handlar om att Hernández vill föra fram en andra, alternativ försvarslinje. Det kan även vara så att Gerardo Hernández höga moral helt enkelt vill försvara Kuba också. ”Det kubanska perspektivet” är och har hela tiden varit hans ledstjärna.

Till sist: Gerardo Hernández och hans nuvarande försvarare kritiserar också McKenna för att han inte upplyste Gerardo om möjligheten att separera åtalspunkt 3 från de övriga åtalspunkterna mot honom och hans fyra medåtalade. Åtalspunkt 3 skulle alltså ha fått en separat rättegång. Detta skulle ha möjliggjort för honom att avge eget vittnesmål och att även hans fyra kamrater skulle ha kunnat vittna till hans försvar. Gerardo Hernández begär nu att få en möjlighet att berätta och besvara frågor inför domstolen i Miami. En enkel begäran från en fredlig livstidsdömd terroristbevakare. Men med näbbar och klor kämpar nu åklagarna för att han inte ens skall få den möjligheten.

(Tomas Widén)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar