I en mycket genomarbetad rapport,
daterad den 4 juni 2014, uppmanas USA:s regering att omedelbart frige de tre
tillhörande The Cuban Five som
fortfarande sitter fängslade i USA.
Rapporten, som omfattar 45 sidor, är på
uppdrag av människorättsorganisationen Center
for Human Rights and Constitutional Law författad av organisationens
ordförande Peter A. Schey.
Organisationen har säte i Los Angeles.
Människorättsorganisationen riktar
rapporten direkt till USA:s president Barack Obama och justitieminister Eric
Holder. Kopior har också sänts till tio andra högt uppsatta inom
administrationen. Inledningsvis presenteras innehållet som:
”Rapport
om de fällande domarna och de oproportionella straffen som utmättes mot The Cuban Five; och de tillgängliga
juridiska ramarna som möjliggör en frigivning och en repatriering till Kuba av
de tre av De Fem som fortfarande avtjänar sina fängelsestraff i USA.”
Schey är uppenbarligen ute efter att upplysa de makthavare som har möjlighet
att sätta punkt för det utdragna justitiemordet. Förutom att han sätter in
fallet med De Fem i sitt historiska sammanhang presenterar han en grundlig juridisk
analys. Särskilt uppehåller han sig vid den fällande domen mot Gerardo
Hernández för stämpling till mord: en dom som Schey anser vara fullkomligt
grundlös och ett solklart justitiemord (”An
extrem misscarriage of justice”).
Anledningen till att Schey ägnar
huvuddelen av rapporten åt denna livstidsdom mot Hernández är att han ser en
realistisk möjlighet i en utväxling av de tre kubanerna mot den på Kuba för
spioneri fängslade Alan Gross. Shey konstaterar att ett argument i USA mot en
sådan utväxling skulle kunna vara att Hernández är dömd till livstid för
deltagande i en mordkomplott, medan Gross är dömd (orättvist enligt den
officiella versionen i USA) till 15 år med endast tio år kvar strafftiden.
Rapportens syfte är därför att grundligt påvisa att Gerardo Hernández inte deltagit i någon
mordkomplott, och att det faktum att han fällts för detta brott är en stor juridisk skandal.
Grundligt går Schey igenom bakgrunden
till och händelseförloppet då den meriterade terroristen José Basultos två
Cessnor den 24 februari 1996 sköts ner av det kubanska luftförsvaret. Och
övertygande visar han att oavsett var i luftrummet nedskjutningarna ägde rum,
så hade Hernández ingen som helst del i förloppet. Genom att citera ur
uttalanden och domtexter från den federala domstolen i Miami och
appellationsdomstolen i Atlanta visar han med vilken upprörande slafsighet
(säkerligen politiskt betingad) som bevisvärderingen skedde. Han påvisar också
det strålande undantaget: Domaren i appellationsdomstolen Phyllis Kravitch, som
i sin reservation utförligt argumenterade för ett frikännande av Hernández.
Vad gäller fängelsedomarna mot Guerrero,
Hernández och Labañino för ”konspiration i syfte att begå spioneri”,
konstaterar Schey att någon klar bevisning för att sådana planer fanns i och
för sig lyser med sin frånvaro. Men framförallt fokuserar han på de orimliga
straffsatserna, mot bakgrund av att inget genomfört spioneri ägde rum. Inte ett
enda hemligt eller säkerhetsklassat dokument översändes av De Fem till Kuba. Inte
heller finns några bevis för att De Fem försökt komma över hemlig information. Ändå
dömdes de tre av De Fem som fortfarande sitter fängslade, till livstids
fängelse på denna åtalspunkt.
Guerrero och Labañino har nu fått sina
straff reducerade, och skall enligt nu gällande straff friges 2017 respektive
2024. Hernández skulle också ha fått sitt straff sänkt, men
appellationsdomstolen menade att han inte hade någon glädje av det, eftersom
han ju ändå var dömd till livstid på åtalspunkten ”konspiration i syfte att
begå mord”.
Mot bakgrund av Hernández’ uppenbara
oskuld och de skandalösa straffsatserna argumenterar Schey för att USA:s
regering nu skall gå den kubanska regeringen till mötes, då de senare med all
önskvärd tydlighet klargjort att man vill nå en lösning på humanitär grund. Schey
lägger fram tre juridiskt möjliga vägar för Obamas regering:
1) Den
verkställande maktens (regeringens) möjlighet att reducera straffen eller att benåda
de tre av De Fem som fortfarande sitter fängslade. Eftersom de tre varit
fängslade sedan 1998 skulle en reduktion av straffen i praktiken innebära
omedelbar frigivning.
2)
Den verkställande maktens möjlighet att frige de tre kubanerna i utbyte mot
att Kuba friger Alan Gross.
3)
Den verkställande maktens möjlighet att upphäva domarna mot de tre
kubanerna och, mot att de tre erkänner sig skyldiga, reducera straffsatserna.
Detta skulle då kunna ske samtidigt på Kuba, vad gäller Alan Gross. De
reducerade straffen skulle på så sätt kunna resultera i omedelbara
frigivningar.
Så ser de tre alternativen ut. Det
tredje är enligt Schey mer komplext än de andra. Det bygger bland annat på att
kubanerna har ett överklagande liggande i den federala domstolen i Miami. Gross
skulle därför behöva göra ett motsvarande överklagande till domstolen i
Havanna. Dessutom förefaller det inte troligt at de tre kubanerna ens ”av
taktiska skäl” skulle kunna tänka sig att erkänna sig skyldiga.
Scheys och Center for Human Rights and Constitutional Law har till USA:s
regering sänt en rapport med budskapet att om
bara viljan finns kan Obama ”få hem” Alan Gross i praktiken utan dröjsmål.
Och om Obamas regering händelsevis
skulle se upphävandet av ett politiskt betingat utdrag och ett upprörande justitiemord
som något positivt, så betyder det ju faktiskt att Gross’ frihet dessutom kan
nås utan någon kostnad. Detta är Schey’s budskap till Obama och Holder.
Rapporten i sin helhet finns tillgänglig
på hemsidan för den International
Committee for the Freedom of the Cuban 5 (med säte i USA):
Vad gäller det famösa mordåtalet mot
Gerardo Hernández är den skrivelse som Hernández själv författat och skickat
till domstolen i Miami (undertecknad av Hernández 16 mars 2011) mycket
klargörande och av stort värde. Skrivelsen är tillgänglig på hemsidan för National Committee to Free the Cuban Five
i USA:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar