Nu krävs massiv handling i kampen mot Ebola!

(Bild som visar kubansk sjukvårdspersonal vid invigning av sjukhus i Liberia)

”Vi ser redan hur nationer, stora och små, på ett imponerande sätt ökar sina insatser… Kuba, ett land med bara 11 miljoner invånare har sänt 165 läkare och sköterskor, och planerar att skicka 300 ytterligare.” (USA:s utrikesminister John Kerry, citerad av Reuter den 17 oktober.)

Fler än John Kerry har lovordat den kubanska insatsen. Inte minst Världshälsoorganisationen (WHO). Redan i ett uttalande den 12 september uttryckte organisationens generaldirektör Dr Margaret Chan sin stora uppskattning av Kubas initiativ, samtidigt som hon påpekade att det låg i linje med den politik som Kuba sedan länge praktiserat: ”Kuba är känt världen över för sin förmåga att utbilda skickliga läkare och sköterskor och för sin generositet i solidariskt bistånd till andra länder”.

Men Dr Chan påpekade också att det är just insatser som den kubanska, med kraftiga kontingenter av vårdpersonal, som krävs. Omvärlden får inte begränsa sig till att i huvudsak skicka utrustning och pengar. 

Hitintills har kubanerna, tillsammans med ideella organisationer som Läkare Utan Gränser, varit lysande undantag. Men för att stoppa katastrofen krävs mer än berömmande ord till dessa undantag. De måste få efterföljare. Andra länder måste börja agera utifrån WHO:s tydliga rekommendation. 

Ett förvisso hoppingivande steg i rätt riktning var att även Nelson Arboleda från USA:s Center for Disease Control den 29-30 oktober deltog i en konferens i Havanna om bekämpningen av Ebola. Förutom värdlandet Kuba och USA deltog också många stater från Karibien och den latinamerikanska kontinenten. 

USA har nu också beslutat att skicka 65 vårdarbetare tillsammans med 4000 soldater, som ska uppföra vårdanläggningar. Storbritannien ska skicka 750 soldater. Japan och Indien har utöver pengar och materiel skickat små grupper av vårdpersonal. Nyligen förklarade också Kina att man kommer att skicka soldater och en grupp vårdpersonal.

Men mycket mer krävs! Och i mörka stunder kan tanken uppstå att orsaken till den undermåliga handlingskraften ligger i att man på många håll främst ser uppgiften som att begränsa katastrofen till Afrika. Afrikaners liv devalveras.  Liksom frånvaron av profitutsikter gjorde att läkemedelsbolagen under 38 år inte utvecklade ett vaccin mot en sjukdom som visserligen var fruktansvärd, men som man betraktade som afrikansk. Och afrikaner var ointressanta därför att de inte utgjorde en marknad med betalningsförmåga.

Sverige, och svenska folkrörelser, har en tradition av osjälvisk solidaritet med Afrika. Sverige stod en gång i frontlinjen – tillsammans med Kuba – i stödet till kampen mot apartheid och kolonialt förtryck i södra Afrika. Vi menar att Sverige nu åter bör sluta upp tillsammans med Kuba. Denna gång i kampen mot Ebola. Sverige kan genom att gå i bräschen i den riktning som WHO så energiskt vädjat om, inspirera också andra länder till efterföljd. Det är detta som krävs. Och det är väldigt bråttom!  

Victoria Andersson, Cubanos por Cuba (Kubaner för Kuba)

Marco Venegas, riksdagsledamot, (mp)

Kim Anderzon och DeFem kubanerna – kondoleanser från Kuba

Under åren 2010-2012 var Kommittén Frige De Fem i kontakt med Kim Anderzon; uppdateringar skickades via mejl eller brev om det arbete vi bedriver i Sverige i solidaritet med DeFem kubanerna; ett fall som Kim engagerade sig i.

Kim Anderzon var under 2010 en av de svenska personligheter som anslöt sig till vår "kvinnokampanj". Kim skrev då under ett brev till Michelle Obama, i vilket hon ombads medla så att Adriana Pérez och Olga Salanueva skulle få inresevisum till USA för att besöka sina män, Gerardo och René, i fängelse.

När René González lämnade fängelset i oktober 2010, efter avtjänat straff, men var tvungen att stanna kvar i USA villkorligt frigiven, var Kim Anderzon en av de kulturpersonligheter som tillsammans med ett flertal politiker sällade sig till biskopen Eva Brunnes brev till domaren Joan Lenard och president Barack Obama, med begäran om att René González skulle få återvända till Kuba, då man bedömde att han utsattes för livsfara om han stannade i USA.

Nyheten om Kim Anderzons död har nått De Fems anhöriga på Kuba, och även samordnarna på Kuba och i USA för International Committee for the Freedom of the Cuban 5.

Här följer en översättning av de meddelanden som nått oss från Kuba:

Från María Eugenia Guerrero, syster till Antonio Guerrero:

Vi beklagar den sorgliga förlusten av skådespelerskan Kim Anderzon. Hennes exempel kommer att vara ett föredöme när vi fortsätter att försvara ädla saker som denna.

Med vänliga hälsningar,

Maruchi

Från Graciela Ramírez, samordnare på Kuba för International Committee for the Freedom of the Cuban 5

Vi känner med skådespelerskan Kim Anderzons anhöriga, hennes skådespelarkollegor och våra kamrater i Stockholm, i denna beklagliga förlust.

International Committee for the Freedom of the Cuban 5

Från Kenia Serrano Puig, ordförande för ICAP (The Cuban Institute for Friendship with the Peoples):

Kära vänner,

På uppdrag från ICAP och alla vi som fortsätter att väva band av internationell solidaritet för friheten av de Fem kubanerna och andra rättvisa fall, vill jag framföra vårt djupa deltagande till denna förlust. Vänligen förmedla till de anhöriga till den oförglömliga vännen Kim Anderzon, vår uppriktiga uppskattning för hennes bidrag i det här brådskande fallet som berör oss alla kubaner.

I solidaritet,

Kenia Serrano Puig

Öppet brev: Till USA:s folk och president Barack Obama

Många människor i olika delar av världen plågas idag av våldsaktioner vars syfte är att ingjuta panik, skräck och uppgivenhet. Terrorismen är ett plågoris, en förbannelse, som alltid måste avvisas och bekämpas. Oavsett om den organiseras eller understöds, öppet eller fördolt, av staters regeringar, eller om den utförs av extremistiska sekter. Och oavsett om den cyniskt draperas i undanflykter såsom tal om ”collateral damage”, eller om terrorgärningarna i psykopatisk anda av förövarna öppet försvaras och hyllas som rättfärdiga. Terrorismen är alltid ett brott mot mänskligheten.

Kuba och det kubanska folket har sedan tidigt 60-tal plågats av en terrorism som utgått från USA: territorium. Det är ett sorgligt men uppenbart faktum att myndigheter i USA genom åren till och med utbildat, organiserat, beväpnat och finansierat terrorism riktad mot Kuba. Och det är ett sorgligt men uppenbart faktum att USA:s myndigheter fortfarande ger en fristad åt terrorister som Luis Posada Carriles; en flygplanssprängare och professionell lönnmördare.

Under 90-talet organiserade Posada Carriles bombsprängningar mot kubanska turistanläggningar. De fem kubanska underrättelseagenterna Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González verkade under 90-talet i Florida med uppgiften att samla information om de terroristiska gruppernas planer. Idag går Luis Posada Carriles fri på Miamis gator. De fem kubanerna som med fredliga medel samlade information om hot mot Kuba fängslades 1998, och tre av dem sitter än idag fängslade, 16 år efter gripandet.

Över hela världen har många människor reagerat med upprördhet mot att USA:s myndigheter skyddat terrorister och kastat terroristbekämpare i fängelse. Människor har upprörts över att USA inte samarbetat med Kuba, utan tvingat Kuba att låta sina agenter verka ”underjordiskt”. När det handlat om en sak som borde vara en gemensam angelägenhet.

Människor världen över har också upprörts över hur rättegången i Miami genomfördes; över åtalen och över straffen.

Vi är övertygade om att den överväldigande majoriteten av USA:s folk i den stund som fakta i fallet blir allmänt känt, skall kräva ett omedelbart slut på den orättvisa som drabbat de fem kubanska terroristbekämparna. Människorna i USA kommer att liksom FN:s arbetsgrupp för undersökning av godtyckliga fängslanden (2005) och Amnesty International (2010) uppmana regeringen i USA att handla för att för att sätta punkt för orättvisans fortgång.

Vi vill härmed uppmana USA:s president Barack Obama att utnyttja de befogenheter han besitter, och att utan dröjsmål se till att terroristbekämparna Antonio Guerrero, Gerardo Hernández och Ramón Labañino omedelbart friges.

Vi vill också uppmana USA:s president och regering att en gång för alla göra slut på traditionen av följsamhet gentemot de idag allt mer isolerade extremistiska och våldsbenägna grupperna i Miami. 

Vi vill uppmana USA:s president och regering att äntligen och en gång för alla överge den av en hel värld fördömda ekonomiska blockaden mot Kuba. 

Vår förhoppning är att USA:s president nu griper tillfället att förpassa en moraliskt förkastlig politik av aggression mot grannlandet Kuba till historiens sophög.

Stockholm; Sverige 20 september 2014

Cubanos Por Cuba

Svensk-Kubanska Föreningen

Kommittén Frige De Fem

Frige De Fem kubanerna! Frige de puertoricanska patrioterna Oscar López Rivera och Norberto González Claudio!

I samband med aktionsdagarna "5 dagar för de 5 kubanerna" i Washington DC i juni, träffade vi den puertoricanska självständighetskämpen Rafael Cancel Miranda (numera bosatt i Puerto Rico efter att ha tillbringat mer än 25 år i fängelse i USA). Så föddes initiativet om att utvidga vår kampanj för De Fem kubanerna, så att den även omfattar de puertoricanska patrioterna Oscar López Rivera och Norberto González Claudio.

Vid skrivande stund har slutdokumentet från det X:e kollokviet för De Fem, som hölls i Havanna 10-12 september, publicerats. Till vår glädje finner vi att vårt initiativ har förankring i den internationella solidaritetsrörelsen. På kollokviet i Havanna beslutade man nämligen att även verka för Oscar López Riveras frigivning!

Lördagen den 13 september var vi en liten grupp med medlemmar ur Kommittén Frige De Fem, Svensk-Kubanska Föreningen och föreningen Cubanos por Cuba, som demonstrerade utanför USA:s ambassad i Stockholm. Som brukligt var vi få, för att kunna komma fram till ambassadgrinden utan polistillstånd, och enligt gällande bestämmelser åberopa rätten till yttrandefrihet. 

På våra banderoller syntes De Fems ansikten. Nytt för i år var ett plakat med Oscar López Riveras ansikte, samt den puertoricanska flaggan som Rafael Cancel Miranda skickat oss.

Efter demonstrationen begav vi oss till La Mano, där hyllningen "En blomma för våra hjältar, Salvador Allende, Edelstam och alla offren för Pinochets diktatur", pågick.

Videoinspelningen visar hur bägge aktioner förlöpte: