Nu krävs massiv handling i kampen mot Ebola!

(Bild som visar kubansk sjukvårdspersonal vid invigning av sjukhus i Liberia)

”Vi ser redan hur nationer, stora och små, på ett imponerande sätt ökar sina insatser… Kuba, ett land med bara 11 miljoner invånare har sänt 165 läkare och sköterskor, och planerar att skicka 300 ytterligare.” (USA:s utrikesminister John Kerry, citerad av Reuter den 17 oktober.)

Fler än John Kerry har lovordat den kubanska insatsen. Inte minst Världshälsoorganisationen (WHO). Redan i ett uttalande den 12 september uttryckte organisationens generaldirektör Dr Margaret Chan sin stora uppskattning av Kubas initiativ, samtidigt som hon påpekade att det låg i linje med den politik som Kuba sedan länge praktiserat: ”Kuba är känt världen över för sin förmåga att utbilda skickliga läkare och sköterskor och för sin generositet i solidariskt bistånd till andra länder”.

Men Dr Chan påpekade också att det är just insatser som den kubanska, med kraftiga kontingenter av vårdpersonal, som krävs. Omvärlden får inte begränsa sig till att i huvudsak skicka utrustning och pengar. 

Hitintills har kubanerna, tillsammans med ideella organisationer som Läkare Utan Gränser, varit lysande undantag. Men för att stoppa katastrofen krävs mer än berömmande ord till dessa undantag. De måste få efterföljare. Andra länder måste börja agera utifrån WHO:s tydliga rekommendation. 

Ett förvisso hoppingivande steg i rätt riktning var att även Nelson Arboleda från USA:s Center for Disease Control den 29-30 oktober deltog i en konferens i Havanna om bekämpningen av Ebola. Förutom värdlandet Kuba och USA deltog också många stater från Karibien och den latinamerikanska kontinenten. 

USA har nu också beslutat att skicka 65 vårdarbetare tillsammans med 4000 soldater, som ska uppföra vårdanläggningar. Storbritannien ska skicka 750 soldater. Japan och Indien har utöver pengar och materiel skickat små grupper av vårdpersonal. Nyligen förklarade också Kina att man kommer att skicka soldater och en grupp vårdpersonal.

Men mycket mer krävs! Och i mörka stunder kan tanken uppstå att orsaken till den undermåliga handlingskraften ligger i att man på många håll främst ser uppgiften som att begränsa katastrofen till Afrika. Afrikaners liv devalveras.  Liksom frånvaron av profitutsikter gjorde att läkemedelsbolagen under 38 år inte utvecklade ett vaccin mot en sjukdom som visserligen var fruktansvärd, men som man betraktade som afrikansk. Och afrikaner var ointressanta därför att de inte utgjorde en marknad med betalningsförmåga.

Sverige, och svenska folkrörelser, har en tradition av osjälvisk solidaritet med Afrika. Sverige stod en gång i frontlinjen – tillsammans med Kuba – i stödet till kampen mot apartheid och kolonialt förtryck i södra Afrika. Vi menar att Sverige nu åter bör sluta upp tillsammans med Kuba. Denna gång i kampen mot Ebola. Sverige kan genom att gå i bräschen i den riktning som WHO så energiskt vädjat om, inspirera också andra länder till efterföljd. Det är detta som krävs. Och det är väldigt bråttom!  

Victoria Andersson, Cubanos por Cuba (Kubaner för Kuba)

Marco Venegas, riksdagsledamot, (mp)