Tal av Martin Garbus inför The International Commission of Inquiry into the Case of the Cuban Five, 8 mars 2014

Martin Garbus är en i USA mycket välrenommerad advokat. Time Magazine har beskrivit honom som ”legendarisk, en av de bästa rättegångsadvokaterna i landet”; och Fortune Magazine som en ”förstklassig advokat i frågor som rör konstitutionella rättigheter”. Sedan 2012 har han ingått i gruppen av försvarsadvokater som arbetar för rättvisa för De Fem.

(Applåder)

Tack, mycket tack.

Jag har här och nu en möjlighet – och jag ser det även som min plikt – att, som en representant för var och en av De Fem, inför denna kommission och de högt aktade tre domarna som är närvarande här, redogöra för detta falls juridiska fakta och historia.

Jag kommer att i detta korta, sammanfattande tal hänvisa till en stor mängd texter och hundratals skriftliga uppteckningar av bevis, som jag iordningställt för att tillställa kommissionen och de tre domarna.

Rättegången mot De Fem varade i sju månader. Processen har nu 16 år på nacken. Vi har strävat efter att peka ut fallets relevanta fakta och juridiska aspekter. Och att besvara alla kommissionens frågor.

Vi ska presentera för kommissionen och dess domare de dokument som nu behandlas av den federala domstolen i Miami, och som berör vårt så kallade Habeas Corpus-överklagande. Vi kommer också att grundligt presentera förloppet under rättegången, vad som hände före rättegången och vad som hände under den tidigare överklagandeprocessen, efter rättegången i Miami. Alla dokument i detta fall skulle kunna fylla hela den här salen.

Jag har bett två av mina kollegor att hjälpa mig att presentera materialet. Philip Horowitz, från Florida, är en mycket respekterad brottsmålsadvokat. Han knöts till försvaret av René González redan vid processens början. Mycket av det som René – på grund av att han förhindras närvara – inte kunde besvara igår, kommer att besvaras av Philip eller mig.

Peter Shey, välkänd advokat från Kalifornien, kommer att fokusera på den så kallade satellitfrågan. Som handlar om var planen tillhörande Brothers to the Rescue befann sig när de sköts ner, och om USA-myndigheternas vägran att ge försvaret och den anklagade (Gerardo Hernández) tillgång till viktiga dokument.

Elizabeth Woodcraft och Sara Chandler, som båda spelat en stor roll för tillkomsten av denna här församlade kommission – för vilket vi är mycket tacksamma – har bett oss att särskilt informera Kommissionen om det som utgör grunden för den av oss drivna ståndpunkten att de fällande domarna, liksom frihetsberövandet, skall ses som uttryck för orättvisa. Vi kommer att berätta om detta.

Under de närmaste fyra timmarna ska vi gå igenom fakta som rör vad som hände före nedskjutningarna av planen tillhörande Brothers to the Rescue i februari 1996; och vad som hände efteråt. Vi ska uppehålla oss vid vad som hände mellan nedskjutningarna och arresteringarna (två och ett halvt år), och även perioden fram till åtalet (åtta månader efter arresteringarna). Vi ska nagelfara skeendet under häktningstiden (före rättegångsstarten i december 2000), försvarets bristande tillgång till relevant material och åklagarsidans (regeringens) användning av Classified Information Procedures Act för att förhindra försvaret från att få tillgång till det befintliga bevismaterialet.

Ärade jurister och åhörare! Rättegången i sig, de extraordinära händelserna under tiden för rättegången, juryns sammansättning och domsluten kommer att behandlas här även muntligt och i textbilagor. Också överklagandeprocessen, som pågick under åtta år, liksom perioden efter, kommer att diskuteras.

Detta fall saknar paralleller i USA:s rättshistoria – vad gäller brott mot reglerna för rättvis rättegång, omständigheterna kring arresteringarna och i fråga om valet av rättegångsplats. Och synnerligen vad gäller den påverkan som juryn utsattes för genom att USA:s regering utbetalade miljontals dollar till journalister som skrev om fallet.

Efter det att Högsta Domstolen vägrat ta sig an fallet startade en process av avslöjanden, genom människorättsaktivisters enträgna forskning, som visade svart på vitt att USA:s regering spenderat pengar i syfte att få journalister att skriva texter som skulle påverka juryn så att olagligen fällande domar skulle kunna uppnås.

Mellan arresteringarna och de fällande domarna mot De Fem låg 1930 dagar. 1930 dagar av rapportering om fallet i radio, television och lokala tidningar. Under denna period förekom i genomsnitt sex tryckta texter om dagen, betalda av USA:s regering. Förutom dessa förekom på daglig basis artiklar och rapportering i tidningar, magasin, radio, television; på NBC, CBS Radio, TV-Martí och så vidare.

Jurymedlemmarna var ovetande om förekomsten av den regeringsbetalda propagandan. Först i september 2006, långt efter rättegången, blev vi varse omfattningen av de olagliga utbetalningarna. Först nu har frågan placerats på Miamidomstolens bord. Av oss; som ett led i vår strävan att få de fällande domarna upphävda.

Vi kommer också att med er diskutera orättfärdigheten i anklagelserna mot De Fem. Och särskilt vad gäller anklagelsen mot Gerardo i frågan om nedskjutningen av Basultos två plan. Gerardo har aldrig haft något med nedskjutningen att göra. Han har aldrig haft med någon ”stämpling i syfte att begå mord” att göra. Fakta i detta fall understödjer hans försäkran om total oskuld.

Gerardo har till domstolen sänt (mars 2011) ett av honom själv egenhändigt skrivet dokument. I detta skriver han:

”Sedan tiden före det som ägde rum den 24 februari 1996, och fram till den dag som i dag är, har jag aldrig vetat något om någon plan för nedskjutningen av flygplanen tillhörande Brothers to the Rescue. Inget av det jag företog mig för under tiden fram till 24 februari var av mig avsett att ingå i någon sådan plan. Inte heller var jag medveten om att något av det jag företog mig på något sätt skulle kunna bidra till någon sådan plan; om nu någon sådan existerade.”

I sin skrivelse till domstolen (en del i det nu pågående överklagandet enligt specialparagrafen 2255) hävdar Gerardo vidare:

”Jag visste inte något om någon plan att genomföra en nedskjutning, en plan som åklagarna påstod skulle ha existerat, och än mindre avsåg jag att bidra till, eller skaffa mig kunskap om, att en nedskjutning skulle ske över internationellt vatten, eller över ett havsområde under USA:s jurisdiktion; så som det påstås i Count III i åtalet mot mig.”

Gerardos skrivelse har överlämnats till de ärade domare som leder denna undersökningskommission.

Rättegången mot De Fem genomfördes under förhållanden som kan liknas vid en politisk storm. Det Kalla Kriget utkämpades fortfarande i Florida-sundet år 2000, när rättegången inleddes. I Miami bodde vid denna tidpunkt 700 000 USA-kubaner; som dagligen levde med frågan om ”Kuba och terrorism”.

Vi har fyra viktiga faktorer att ta hänsyn till när vi undersöker de förvrängningar och fördomar med vilka juryn bombarderades.

För det första: Påståenden om kubansk terrorism var dagligen förekommande i tidningar, radio och tv i Miami. Den resulterande påverkan som juryn utsattes för är något som behandlas i texter som lämnats in här.

För det andra: Den politiska turbulensen i samband med presidentvalet år 2000. Bush stod mot Gore, och avgörandet fälldes av Miamis USA-kubaner. Både republikanerna och demokraterna traktade efter USA-kubanernas röster. Här finns en grund till att Gerardo åtalades för medverkan i ”stämpling till mord”, tre och ett halvt år efter händelsen. Regeringen hade alla fakta i handen redan dagen då nedskjutningen inträffade, och under tre och ett halvt väcktes inget åtal. Det var ett försök från presidenten och det demokratiska partiet att fånga USA-kubanska röster. Rättegången avslutades under Bush-administrationen. Resultat: betalning och tack för rösterna.

För det tredje: Fallet med Elián González. Återlämnandet av pojken till hans far på Kuba orsakade vrede hos många USA-kubaner. Fallet fick enorm uppmärksamhet i medierna. Resultatet blev en förstärkning av fördomarna mot allt som rörde Kuba. Något som också påverkade de som skulle komma att ingå i juryn.

För det fjärde: Brothers to the Rescue avsåg att massivt påverka juryn och rättegången. De lyckades. Det ni kommer att se, och som Kommissionen kan läsa om i de omfattande dokument vi tillställt den, är att det handlade om en daglig fokusering i medierna. Sex kolumner om dagen i 1932 dagar. Radio-, tv- och tidningskommentarer, författade av människor som ofta hade utmärkt sig genom åren genom anti-kubanska aktiviteter. Människor som var betalda av målsägaren, USA:s regering.

Lagen i USA förbjuder betalningar till journalister i syfte att påverka en jury. Och i detta särskilda fall uppmärksammade domaren problemet med att få till stånd en opartisk jury. Och hon uppmärksammade problemet med otillbörlig påverkan på juryns medlemmar. Denna domare visste då ingenting om de miljoner dollar som betalades ut till journalister, eller de många miljoner som varje år slussades till Radio- och TV-Martí.

I enlighet med den i USA traditionella tolkningen av lagen, fastslog domaren att regeringen (som ju var målsägare) inte fick framföra åsikter i fallet utanför rättssalen. Något som de åtalade ju var förhindrade att göra.

Men vi vet nu, sedan 2006, att det var just det regeringen gjorde, I 1930 dagar.

Många av de publicerade artiklarna påminner om varandra. Man upprepade, upprepade och upprepade igen samma osanna anklagelse. Ovanpå de skrivna artiklarna gjordes tre eller fyra gånger per kväll radio- och tv-kommentar kring fallet; av samma betalda människor som rapporterat om dagens händelser i fallet.

Att påstå att denna rättegång var en av de värsta i USA:s historia är inte att överdriva!

De dokument som jag överlämnat till Kommissionen är till dels framtagna av The National Committee to Free the Cuban Five, till dels av Peter Shey och till dels av Gerardos försvar. De går igenom varje aspekt av anklagelserna mot de åtalade.

Ni måste ta del av appellationsdomstolens ord. Den hävdade att kravet på ett skifte av rättegångsort skulle ha tillmötesgåtts, eftersom det var omöjligt att få till stånd en rättvis rättegång i Miami. Domstolens ord föll 2005. Sedan dess har vi lärt oss om hur regeringen genom sitt agerande bidrog till att omöjligöra en rättvis utgång.

Följande är vad appellationsdomstolen (med säte i Atlanta) sa i sitt domslut 2005; vid en tidpunkt då den kände till endast en bråkdel av det vi nu vet om den otillbörliga pressen på juryn:

”Trots distriktsdomstolens flertaliga försök att få till stånd en opartisk jury i detta fall, har vi funnit att skapandet av en opartisk jury i denna stad, på grund av fördomarna, rimligtvis var en omöjlighet. Hela samhället stod under påverkan av den USA-kubanska befolkningen. Känslovågorna, dokumenterade genom artiklar och opinionsundersökningar visar att ett skifte av rättegångsplats borde ha skett.”

Dokumenten som vi tillställt kommissionen visar på den makt och det inflytande som Brothers to the Rescue förfogade över. Och hur de kapabla att sätta sig över order från Clinton-administrationen och domaren om att bidra till att rättegången blev rättvis.

Ett exempel. Organisationen Brothers to the Rescue var inte tillåten att offentligt kommentera rättegången, då den pågick. Men det gjorde man. Trots domarens påbud lät man cirkulera petitioner i Miami. Petitionerna handlade om krav på att åtal skulle väckas också mot Fidel Castro och andra inom den kubanska regeringen. Dessa petitioner följde det kalla krigets linjer, och innehöll kommentarer om Hitler, Lenin och så vidare. De underströk att de åtalade, The Cuban Five, haft för avsikt att samla information om södra Florida. Med syftet att bana väg för ett angrepp och en invasion från Kuba.

Sådana påståenden – i strid med domarens förhållningsorder – var, det vet vi nu, något som ständigt upprepades utanför rättegångssalen. Inte bara i tidningar och petitioner utanför stormarknader, utan också i radio och tv. Kunskapen om omfattningen av detta har vi fått först efter det att domarna föll. Efter det att Högsta Domstolen fattade sitt beslut om att vägra ta sig an fallet.

Leonard Weinglass och jag har undersökt många fall med överklaganden till appellationsdomstolar, som handlat om begäran om ny rättegång på annan ort. Det visade sig att det är synnerligen ovanligt att en sådan begäran tillmötesgås. Men i vårt fall tillmötesgick appellationsdomstolen överklagandet.

Dock: Regeringen överklagade i sin tur, och begärde att appellationsdomstolen skulle återta sitt beslut. Det är extremt ovanligt att ett överklagande av ett beslut om ändrad rättegångsplats görs. Men det gjordes i detta fall.

När appellationsdomstolen 2005 beslutade om ny rättegång på annan ort, skrev den:

”Dessutom påverkade historien med Elián González, som pågick då kraven på skifte av rättegångsort framfördes (av försvaret till domstolen i Miami) stadens uppmärksamhet kring stämningarna inom den USA-kubanska befolkningen. Fallet berörde relationen mellan USA och Kuba. Det står utom varje tvivel att publiciteten kring fallet Elián González under tiden för rättegången underblåste opinionen i Miami. Trots distriktsdomstolens försök att skydda juryn, gjorde uppmärksamheten kring fallet, och kring fallet med Elián González, en acceptabel rättegång omöjlig. Det fanns inga rimliga möjligheter och sätt att säkra en rättvis rättegång.”

En åtgärd, som domaren vidtog, var att försöka hemlighålla namnen på juryns medlemmar. För att skydda dem mot hot, påverkan genom fördomar och influenser från förvrängda påståenden. Hennes försök misslyckades. En av anledningarna till att hon misslyckades var den verksamhet som bedrevs av de av USA: regering olagligt betalda journalisterna. De av dem som jobbade för televisionen, följde jurymedlemmarna till deras bilar. De fick deras bilars registreringsskyltar med i tv-sändningarna. De följde dem till deras arbetsplatser… Så, ganska snart visste människor vilka jurymedlemmarna var. Och dessa jurymedlemmar visste att deras liv, deras anställningar, deras framtid och deras barns liv kunde vara hotade. De drog slutsatsen att de inte hade något alternativ än att förorda fällande domar mot de fem åtalade.

I ett annat fall som regeringen var inblandad i under samma period, valde regeringen att begära flyttning av rättegången till en ort utanför Miami. I detta fall hävdade regeringen att den fruktade att drabbas av opinionstrycket från den USA-kubanska befolkningen i staden. Rättegången flyttades till en ort utanför Miami.

I fallet med De Fem argumenterade regeringen tvärtom. Miami var i detta fall en lämplig plats.

Straffen som utmättes i rättegången var hårresande. Jag har tillställt Kommissionen dokument rörande straffsatserna.

Orättvisan som begicks vid straffutmätningen är en viktig fråga. Om man jämför detta fall med vilket annat fall som helst i USA – med avseende på de utdömda straffen – blir det omedelbart uppenbart att straffen är för hårda. Straffen kom senare att nedsättas. Men endast delvis och obetydligt. Gerardo sitter fortfarande på dubbel livstid. Ramón och Antonio avtjänar 30 respektive 22 år.

I vilket annat fall – även vid fällande domar – skulle det handla om två till fem år. Inte mer.

Straffen, juryns sammansättning, avvaktandet med anklagelser och arrestering, allt är unikt och saknar paralleller. Men med hänsyn till den politiska situationen – inte överraskande.

Detta fall är en sorglig parodi på rättvisa.