USA:s halvsekellånga blockad mot Kuba har nått vägs ände

Zoltan Tiroler

140217

USA har i drygt ett halvt sekel utsatt Kuba för en blockad, som enligt internationell rätt är att betrakta som folkmord. Den har kostat Kuba mångmiljardbelopp och åtskilliga människoliv. Blockaden är den enskilt största anledningen till att Kuba är fattigt. Men den har inte uppnått sitt mål att ”framkalla svält och desperation” hos den kubanska befolkningen så att den störtar sin regering.

Lite lättnader och hårda skärpningar

Obama införde i början på sin första mandatperiod vissa lättnader i resandet, men har å andra sidan kraftigt skärpt den ekonomiska krigföringen till oanade höjder. Snart inga banker vågar ha med Kuba att göra då USA bötfällt bank efter med hundratals miljoner dollar. Så finns det från nästa månad ingen bank i USA som åtar sig att hantera kubanska ärenden, vilket medför att Kubas konsulat inte kan utfärda visum och andra resedokument.

USA isolerat internationellt

Vi kan konstatera att alltmer talar för att blockaden nått vägs ände. Då tänker jag inte på att FN:s Generalförsamling år efter år så gott som enhälligt röstar mot USA (och Israel) vad gäller blockaden. Jag syftar inte heller på att EU nyligen har bett Kuba om förhandlingar, efter att EU inte kommit någonstans i försöken att ändra Kubas statsskick genom sin ”gemensamma ståndpunkt” som varat i 27 år. (Och där Sverige varit sorgligt pådrivande).

Utan jag tänker på de allt starkare kraven i USA på ett slut på en politik som också drabbar USA. Till viss del rör det stormaktens förhållande till Latinamerika, som enigt kräver ett slut på blockaden och USAs politik att isolera ön. Vid de Karibiska och Latinamerikanska staternas toppmöte nyligen i Havanna, slöt alla statschefer upp bakom Kuba. Det föranledde USA att tala om ”förräderi”. (Om detta historiska toppmöte, med 32 av regionens 33 statschefer närvarande, skrev svenska media ingenting). Frågan kommer att ställas på sin spets 2015 vid nästa toppmöte i OAS, De amerikanska staternas organisation. Vid förra toppmötet deklarerade en lång rad stater att det inte blir några fler möten utan Kuba.

Allt högljuddare krav i USA på en ändring

Om det tidigare främst var människorätts- och solidaritetsorganisationer i USA som ”Präster för Fred” som kräver ett slut på blockaden, så kommer nu kraven från allt bredare sektorer av landets samhällsliv.

• Alltfler kongressledamöter besöker Kuba och de ser möjligheter till lukrativa affärer och deklarerar att det är dags att byta en misslyckad politik. Nu senast senator Heidi Heitkamp och tre andra senatorer. Senatorerna Patrick Leahy och Jeff Flake skriver i Miami Herald att tiden är mogen för en ny politik gentemot Kuba. ”Det är Vita Husets och Kongressens ansvar att ha modet att säga ifrån. Låt oss få ett slut på Kalla Kriget i vår egen hemisfär.” Andra som sagt liknande på senare tid är republikanerna Sam Farr och Kathy Castor. Den sistnämnda dessutom från Florida, också hon efter en resa till Kuba.

• Affärsmän går miste om affärer och patienter går miste om bot och lindring. Kuba har mediciner mot flera sjukdomar där USA inte har några motsvarigheter. Det gäller vissa former av cancer, diabetes och hjärnhinneinflammation. Dessa mediciner kan, trots protester från läkarorganisationer, inte köpas av USA då blockaden förbjuder det.

• En strid ström av tidningsartiklar, också i ledande tidskrifter som New York Times och Washington Post, vänder sig mot den misslyckade blockadpolitiken.

• Många av de gamla exilkubanerna i Florida har gett upp hoppet om att komma tillbaka och återta sina rikedomar från tiden före revolutionen. Tidskriften Sun-Sentinel rapporterar: ”Ett växande antal av åldrande exilkubaner återvänder till sin födelseplats. De är inte beredda att vänta på att embargot ska upphöra innan de återser sitt hemland.”

• Men inte nog med det: Tidigare var det politiskt självmord i Florida att ens antyda ett närmande till Kuba. Nu rapporterar nyhetsbyrån AP att ”ett växande antal mäktiga Kuba-amerikanska politiker och affärsmän i Florida bryter den långvariga offentliga politiken vad gäller USAs relationer med Kuba och Castro-regeringen.”

• Ett häpnadsväckande skifte gör sockerbaronen Alfonso Fanjul som varit en generös bidragsgivare till de antikubanska grupperna. Det visar sig att han på senare tid besökt Kuba två gånger, träffat myndighetspersoner och inte är främmande för att under vissa villkor investera i sitt gamla hemland. Om Fanjul kan, så kan också många andra av hans sort. Fanjul kan ha öppnat dammluckorna. Detta har väckt stor uppmärksamhet och rödglödgat ursinne i den hårdföra Kubamaffian.

·                     Ett annat tecken på tidens gång är att förre guvernören Charlie Crist, som tidigare stött blockaden, nu hoppas på återval men bytt fot: ”Det är uppenbart för mig att vi måste gå framåt och jag tror det är dags att embargot avskaffas.”

• De många små USA-stödda ”dissident”-grupperna i Kuba är splittrade. Medan sådana som ”Damer i Vitt” inte bara stöder blockaden utan också ber om ett militärt ingripande mot sitt land (!), så säger exempelvis Miriam Leiva att en förändrad USA-politik skulle vara till glädje för Kubas privata sektor och skapa en bättre atmosfär för civilsamhället.

• Som lök på laxen genomfördes nyligen en opinionsundersökning. Den visar, enligt AP, att 56 % av genomsnittsamerikanen och 63 % av alla i Florida stöder ett närmande mellan länderna. Också en majoritet av republikanerna stöder ett slut på blockaden. I Miami-Dade kommun, där den största koncentrationen av Kubaamerikaner i USA finns, är 64 % för en ny politik gentemot Kuba. Det illustrerar att den gamla generationen är på utdöende och dess grepp om opinionen lossnar allt mer. Det som fortfarande ger dem inflytande är deras penningbidrag (mutor) till politiker, gamla nätverk, vänskapsband och tradition. I Florida är tusentals personers levebröd avhängigt av att USA vidmakthåller sin aggressiva politik gentemot Kuba.

Dessa kvarlevor har avfärdat opinionsundersökningen i falsett, vridande sig som den berömda masken: Undersökningen ”var vinklad”, eller ”den undergräver ansträngningar att genomföra demokrati i Kuba”, eller den motarbetar ”det kubanska folkets demokratiska strävanden”, eller den är helt enkelt irrelevant:

Senator Bob Menendez understryker att opinionsundersökningen inte påverkar Kongressens Kubapolitik. Chefen för Cuba Democracy PAC säger att opinionen inte spelar någon roll eftersom ”varenda Kubaamerikansk politiker, i varenda position, stöder embargot.” Alltså, man säger sig kämpa mot tyranniet i Kuba, men samtidigt att opinionen inte betyder någonting. Och sista halmstrået är argumentet att ”om du inte stöder embargot, så är du också kommunist!”

·         Förutom Kubaamerikaner får numera USA-medborgare besöka Kuba på akademiskt utbyte eller studiebesök, om de lyckas få tillstånd av sin regering. Tanken är att de ska påverka kubanerna till att vilja ha det som i USA. Nu har effekten snarare blivit den motsatta; den överväldigande majoriteten av besökarna är betydligt mer positiva till Kuba efter besöket där än innan.

En ny politik?

Sedan början på sin första ämbetsperiod har Obama inte gjort något för att ändra den gamla politiken. Tvärtom, som nämnts ovan, har det ekonomiska stryptaget blivit hårdare. Trots det växer Kubas ekonomi. Kontakterna med omvärlden likaså. Inte bara Venezuela och Kina är viktiga partners. Utan exempelvis stormakterna Brasilien och Ryssland, som söker allt närmare kontakter med Kuba. Det smärtar förstås många kapitalister i USA som ser attraktiva kontrakt gå dem förbi. Vad behöver då göras?

·         Det första Obama skulle kunna göra är att med ett pennstreck stryka Kuba från USA:s lista på ”länder som stöder terrorism”. Inte någon hävdar på allvar att så skulle vara fallet. Placeringen på USAs värstinglista har en mängd negativa konsekvenser.

·         För alla kubaner är det oerhört viktigt att de fängslade kubanerna i USAs fängelser, som dömts efter skenrättegångar för att de förhindrat terrorattacker mot sitt land, släpps. Inom kort har två av dem avtjänat sina straff. Obama skulle kunna benåda de återstående tre i utbyte mot den i Kuba fängslade spionen Alan Gross.

·         Innan han blev vald lovade Obama att stänga tortyrlägret i Guantanmo. Så har inte skett. Det är hög tid att denna skamfläck tvättas bort. På sikt är det enda rimliga att Kuba återfår denna ockuperade del av sitt territorium.

·         Obama har stora möjligheter att öka samarbetet inom en rad områden: bekämpning av knarksmuggling, väderkatastrofer, oljespill, emigration, post- och telefonförbindelser och varför inte Internet? Det sistnämnda också det ett område som utsätts för USAs blockad och kraftigt försvårar Kubas möjligheter att utnyttja nätet.

·         Varje år spenderar USA mångmiljonbelopp i dollar på undergrävande verksamhet i Kuba (och många andra länder). För vettiga relationer måste detta förstås upphöra.

·         Slutligen blockaden: Presidenten kan inte ensamt upphäva den. Det kan bara Kongressen. Men det finns mängder av områden som inte kräver Kongressens beslut, exempelvis att tillåta alla USA-medborgare att fritt få resa till Kuba. Det vore en vacker början.

Hinder och motstånd

Det är inte bara den gamla hårdföra Kubamaffian i Miami som spjärnar emot varje uppluckring. Det finns också en psykologisks aspekt. Vi ska inte glömma den frustration som finns i USA-eliten efter att ha ”förlorat” Kuba, som i praktiken var en koloni fram till 1959. Till det kommer nesan av att ha blivit besegrade vid invasionen i Grisbukten 1961. Något, som enligt senare publicerade dokument, framkallade rödglödgat raseri och ren hysteri i Washington. Kuba skulle krossas till ”varje pris”. Ansträngningarna har varit omfattande, kostat skattebetalarna i USA hundratals miljoner dollar och likväl är Castro kvar.

För närvarande finns få tecken på en ändrad USA-politik. Obama sitter still i båten. Men blockaden är misslyckad och dömd. Ett allt starkare momentum byggs successivt upp för ett avskaffande av denna anakronism som drabbar medborgare på bägge sidor Floridasundet. Ju förr denna skamliga och kriminella blockad upphör, desto bättre.