Carl Bildt demonstrerar den svenska regeringens ointresse för fallet med De Fem

Det ointresse och den arrogans som Sveriges utrikesminister gav uttryck för i interpellationsdebatten i riksdagen den 12 september 2013, initierad av vänsterpartiets Torbjörn Björlund, demonstrerade på nytt hur fullständigt det svenska politiska etablissemanget numera underkastar sig USA-regeringarnas göranden och propåer.

Frågan om De Fem är inte en intern angelägenhet för USA. Det är inte heller en bilateral fråga mellan USA och Kuba. USA-regeringarnas uppbackning av den exilkubanska högerns terrorism angår hela världssamfundet!

Och ett fall som av USA:s före detta beskickningschef i Havanna, Wayne S. Smith, beskrivits som ”en sorgens dag i det amerikanska rättsväsendets historia”, kan naturligtvis inte avvisas med argumentet att det är ett amerikanskt rättsfall! Underförstått att det därmed inte finns någon anledning att intressera sig för det, därför att allt säkert gått rätt till!

Bildts svar i riksdagen handlade om hans och regeringens anpasslighet. Ett stort problem för Sverige, när det handlar om ett accepterande av en stormakts stöd till terrorism och en riggad rättegång med orättvisa och brutala domar.

Nedan följer interpellationsdebattens samtliga repliker.

 7 § Svar på interpellation 2012/13:505 om frågan om ”the Cuban Five”

Anf. 9 Utrikesminister CARL BILDT (M):

Herr talman! Torbjörn Björlund har frågat mig om jag avser att ta upp frågan om ”the Cuban Five” med USA:s president Barack Obama som ett exempel på de fortsatta övergreppen mot människor som kämpar för sin rätt.

De fem personer som interpellanten avser har samtliga dömts i en amerikansk domstol för brott mot amerikansk lag. Jag har ingen anledning att ta upp detta specifika fall med president Barack Obama i något sammanhang. 

Anf. 10 TORBJÖRN BJÖRLUND (V):

Herr talman! Jag får trots allt tacka utrikesministern för svaret, men jag måste säga att jag är mycket besviken. I min interpellation beskrev jag den problematik som finns när det gäller ”the Cuban Five”, fem personer som är fängslade på helt orätta grunder i USA, och jag får ett svar på fyra rader! Det är på gränsen till nonchalans och arrogans, vill jag påstå.

Frågan är om utrikesministern egentligen har satt sig in i vad frågan gäller. I interpellationen har jag beskrivit vad det hela handlar om.

I dag, den 12 september, är det precis 15 år sedan som fem kubaner, varav två är amerikanska medborgare, greps anklagade för spioneri. De hade infiltrerat exilkubanska terroristorganisationer i Miami för att avslöja deras planer på terrorattacker mot Kuba.

Direkt efter gripandet sattes dessa fem personer var för sig i isolering i 17 månader. De hade varken tillgång till advokater, till sina familjer eller till något. De var helt isolerade. Det var ett klart rättsövergrepp.

Syftet med infiltrationen var att bevisa att de exilkubanska terroristgrupperna hade planer på att genomföra och hade genomfört terrorattacker mot Kuba under hela 90-talet. Detta var inget dessa grupper hymlade med, för de var klara och tydliga med att i bland annat Miamitidningar beskriva vad de gjorde. De var tydliga med att de vill ha stor oro på Kuba för att få en förändring.

Bland dem fanns också en välkänd terrorist vid namn Orlando Bosch. Han fängslades men fritogs och välkomnades till USA av George Bush den äldre och fick en fristad där, trots att han bevisligen varit inblandad i terrorattacker.

Under rättegången presenterades inga bevis på spioneri mot USA – det som de sedan dömdes för. Tvärtom vittnade tre höga militärer, varav en general, om att det inte fanns några som helst tecken på att dessa kubaner hade spionerat på USA. Kuba var inget hot mot USA, och det fanns inga som helst bevis på att de tagit fram något som var hemligstämplat som skulle presenteras på något sätt eller undanhållas för amerikanska myndigheter. Tvärtom hade de tagit öppna källor, tidningsartiklar och andra dokument, även från myndigheter, för att presentera detta för amerikanska myndigheter så att dessa skulle kunna förhindra terrorism på sin egen mark. Det var syftet.

Till och med åklagarsidan varnade för att en rättegång mot dessa fem kubaner aldrig skulle kunna bli rättssäker om den hölls i Miami. Ändå förlades rättegången i Miami.

De fem kubanerna dömdes till långa fängelsestraff. Den som fick minst fick 15 år. Den som fick mest fick två livstider plus 15 år, alltså en helt orimlig straffsats.

Detta är ytterligare ett tecken på hur man i USA genom historien har begått övergrepp mot människor och fortfarande begår övergrepp mot människor, för fyra av dessa sitter kvar i fängelse.

Detta borde vara en varningssignal i dagens motvind för USA:s president Barack Obama med tanke på allt som avslöjas om avlyssning och sådant. Någonstans finns det saker att rätta till i det amerikanska rättssystemet som fortfarande ligger kvar. Bara för att tiden går försvinner inte rättsövergreppet. Tvärtom är det fortfarande levande för många människor.

Detta måste man ta hänsyn och ställning till, men inte på det sätt som utrikesministern har gjort utan på ett seriöst sätt. 

Anf. 11 Utrikesminister CARL BILDT (M):

Herr talman! Torbjörn Björlund har ställt en konkret fråga till mig: Avser jag att ta upp denna fråga? Jag har gett ett så utförligt svar som jag kan: Svaret på denna fråga är nej.

Det är denna fråga interpellanten har ställt, och den har jag svarat på så utförligt det går.

Jag tror att det finns förståelse för att jag inte ägnar mig åt att kommentera enskilda fall i det amerikanska rättssystemet.

Låt mig dock säga att det handlar om fem personer som dömdes – det är helt riktigt – för att ha agerat på den kubanska säkerhetstjänstens uppdrag. Mig veterligt förnekade ingen av dem heller att så var fallet.

Sedan dess har fallet varit uppe i åtskilliga instanser, inklusive Högsta domstolen i USA.

Jag har ingen anledning att kommentera enskildheter i fallet. Det är inte en svensk utrikesministers uppdrag. Min uppgift är att så tydligt som möjligt svara på en interpellants frågor, och frågan var: Avser jag att ta upp det? Svaret är glasklart: Nej.

Jag kommer inte att ha något ytterligare att tillägga i denna fråga. 

Anf. 12 TORBJÖRN BJÖRLUND (V):

Herr talman! Jag tycker att detta är en glidning och inte riktigt seriöst. Det handlar om hela USA:s rättssystem, och detta är ett konkret exempel på vad man fortfarande gör i USA och hur man hanterar vissa saker.

Naturligtvis kommer frågan upp när vi får besök av USA:s president. Det har också varit en fråga om huruvida man ska lyfta upp detta med avlyssningen, men det gjorde man inte. Vi har en utrikesminister som är märkvärdigt tyst i dessa frågor.

Det är samma sak när det gäller ”the Cuban Five”. Det är ett rättsfall som är specifikt, konkret och enkelt. För sex år sedan kom en Amnestyrapport som beskrev hela fallet och i princip brännmärkte hela processen, även de beslut som togs i Högsta domstolen i USA om att det inte skulle bli någon ny rättegång. I första appellationsdomstolen upphävde tre domare enigt beslutet, men sedan upphävdes detta beslut av Högsta domstolen.

I rapporten står det också att misstankarna om politisk inblandning i det amerikanska rättssystemet är uppenbara.

Jag tycker att utrikesministern ska studera denna rapport. Han kan få den av mig så att han kan titta på det och se hur det ser ut.

Det har även varit uppe i FN som också kritiserat USA:s sätt att hantera detta – som ett led i det man alltid gör.

I dag är det den 12 september. I går var det den 11 september. Det är ett datum som har kopplingar till många olika saker, inte minst när det gäller USA:s inblandning i andra länders angelägenheter.

Det är anmärkningsvärt att utrikesministern inte tar möjligheten att kommentera detta i sitt interpellationssvar, för det är detta som är frågan. Själva kärnfrågan är: Hur hanterar USA rättssäkerheten i dag?

Detta är ett exempel som utrikesministern väljer att inte svara på konkret utan glider undan med att säga: Svaret på den konkreta frågan är nej. Punkt.

Det är inte seriöst.

Det var som sagt den 11 september i går. Vi har vårt eget trauma detta datum som vi lever med, mordet på Anna Lindh.

Även andra saker har hänt i historien detta datum: World Trade Center-attacken och kuppen i Chile. Så långt tillbaka i historien går detta sätt som USA hanterar rättssäkerhet på.

Denna fråga måste hållas levande hela tiden. Det handlar inte om bara detta specifika fall, även om det är konkret och enkelt att följa och se. Det handlar om hur USA hanterar rättssäkerheten gentemot andra länder.

I botten på detta ligger ännu en fråga: Hur hanterar vår utrikesminister USA:s sätt att hantera andra länder när USA bryter mot mänskliga rättigheter, folkrätt och internationell rätt, vilket man har gjort i detta fall? Vad gör vi då?

Den tradition vi har haft i Sverige av att lyfta blicken, höja rösten och protestera gäller inte alla länder. I alla fall gäller det inte USA och denna regering. Det är beklagligt, för man kan ta upp även detta fall av rättsövergrepp som ett exempel på hur USA agerar, och man ska kritisera det. Man kan kritisera mycket i dag. Mer och mer avslöjas om hur USA fungerar.

Detta specifika fall är enkelt att lyfta upp, och därför tar jag det som ett exempel. Det står tydligt och klart i alla rapporter hur det har gått till, men det är fortfarande inte löst.

Kommer vår utrikesminister över huvud taget att agera mot USA:s sätt att hantera mänskliga rättigheter, folkrätt och internationell rätt? 

Anf. 13 Utrikesminister CARL BILDT (M):

Herr talman! Jag ska inte bli alltför enformig, men Torbjörn Björlund har ställt den konkreta frågan till mig om jag avser att ta upp denna fråga med USA:s president. Jag har svarat, inte otydligt och inte påfallande mångordigt ska medges, men jag har svarat så tydligt jag kan på den ställda frågan.

Nu har det runnit lite vatten under broarna och USA:s president har hunnit lämna landet, men bortsett från det är svaret: Nej. Jag har dessutom redovisat att detta rättsfall har tagits upp i olika sammanhang.

Vi kan föra interpellationsdebatt om elfte september, mordet på Anna Lindh, som vi kom ihåg i går i olika sammanhang, eller kuppen i Chile. Men interpellantens fråga som jag är ombedd å regeringens vägnar att svara på har jag svarat på med så stor tydlighet att det hör till ovanligheterna när det gäller interpellationssvar, och svaret är: Nej. 

Anf. 14 TORBJÖRN BJÖRLUND (V):

Herr talman! Det känns något absurt att stå och tjata om att det konkreta svaret är nej – punkt. Vi har ju viktiga saker att debattera. En interpellationsdebatt kan innehålla många saker. Man kan väva in olika resonemang om de saker som står i interpellationen. Jag har beskrivit det jag vill ha svar på, och den konkreta frågan är om det här fallet är intressant nog att ta upp eller inte.

Det är det tydligen inte. Då finns det egentligen ingenting som utrikesministern tycker är intressant att ta upp med Barack Obama och USA. Det är också en konkret sak som har synts i medierna. Vår utrikesminister är anmärkningsvärt tyst när det gäller kritik mot USA i alla lägen.

Det här exemplet har jag lyft upp eftersom det är konkret och enkelt och finns kvar. Den 12 september – i dag – är den dag då man manifesterar för detta, både i USA och i andra länder, eftersom det fortfarande är ett rättsövergrepp.

Jag menar att detta är något som man kan debattera i ett vidare sammanhang. Det måste man kunna göra också i en interpellationsdebatt – om man är seriös och vill göra något åt det som händer i världen i dag.

Jag menar att man kan göra det med respekt, utan att tjata om vad som är den konkreta frågan. Utrikesministern glider undan en konkret fråga, vill jag påstå. Det är vad utrikesministern gör, och det är beklagligt. 

Anf. 15 Utrikesminister CARL BILDT (M):

Herr talman! Torbjörn Björlund får möjligtvis ta en diskussion med sig själv om hur han formulerar sina frågor. Det är inte jag som har formulerat frågeställningen i interpellationen, utan det är Torbjörn Björlund. Han har frågat om jag avser att ta upp frågan om ”the Cuban Five” med USA:s president Barack Obama. Det är frågan!

Det är inte fråga om att bedöma kuppen i Chile, det amerikanska rättsväsendet, den amerikanska politiken gentemot Kuba eller något annat – det kan man lämna in massvis med interpellationer om – utan frågan är om jag ska ta upp detta med president Obama.

Svaret på den frågan är nej. Man kan ha synpunkter på att interpellationen är felaktigt formulerad, men man kan inte säga annat än att jag mycket tydligt har svarat på den konkreta frågan i interpellationen.

Överläggningen var härmed avslutad.