Inslag i P1 om Saul Landaus nya film!

Program från Kulturrradion, Kosmo P1, sänt den 8 oktober.
"Frilansjournalisten Ric Wasserman har mött den prisbelönta amerikanska dokumentärfilmare Saul Landau som är aktuell med filmen Will the real terrorist please stand up. Filmen berättar om de så kallade Cuban Five - kubanska agenter som försökte att stoppa terroristattacker mot Kuba som var organiserade av anti-Castro grupper i Miami - men som själva fängslades i USA 2001 och dömdes för terrorism."

Länk till hela programmet, inslaget om Saul Landau kommer ca 26 minuter in i sändningen...

Brev från Sverige till president Barack Obama

Stockholm, October 6th, 2011.

To the President of the United States of America
Mr. Barack Obama

We, the undersigned, are writing in regard to the ruling of Miami Federal judge Joan A. Lenard 16 September 2011 which denied the petition of René González for a modification of his parole conditions. Among the implications of those conditions, specified in Judge Lenard’s sentencing decision of December 2001, is that Mr. González, after being released from prison on 7 October 2011, will be required to spend the next three years in the Miami area (i.e. supervised release).

Prior to his arrest in 1998, René González was carrying out his assigned task of gathering information about plans and activities directed against Cuba by extreme right-wing groups among the exile Cuban community in the Miami area. It is therefore obvious that he will be subject to great personal risk if he is forced to live in that same area. Considering the violent history of Miami-area exile Cuban groups, and their well-documented willingness to murder persons whom they regard as obstacles to their objectives, it is no exaggeration to state that Rene González's life is at stake in this matter.

If Mr. González is not permitted to return to Cuba immediately upon his supervised release, there to be reunited with his family (including his wife Olga who, for reasons that are incomprehensible to us, has been denied a visa to visit her husband during his lengthy incarceration) we would be unable to interpret that as anything other than a concession to the exile Cuban right-wing groups in Miami. We are certain that a great many other people around the world would draw the same conclusion.

President Obama, of you we ask nothing more than basic humanity-- and perhaps a measure of the civil courage that is required for a decision that defies the wishes of the violent exile Cuban groups in the Miami area.

We beseech you, with all due respect, to make the humane and courageous decision of granting the immediate return of Mr. René González to Cuba.

Sincerely,

Bishop Eva Brunne, Diocese of Stockholm

Thage G. Petersson, former Speaker of the Swedish parliament; former member of the Swedish government (Minister for Justice, Minister for Defense); former member of the Committee on Foreign Affairs (Social Democratic Party)

Jan Lindholm, Member of Parliament (Green Party)

Amineh Kakabaveh, Member of Parliament (Left Party)

Siv Holma, Member of Parliament (Left Party)

Jens Holm, Member of Parliament (Left Party)

Mia Sydow Mölleby, Member of Parliament (Left Party)

Ann Mari Engel, vice-president of the Culture Committee, Stockholm municipality (Left Party)

Etienne Glaser, actor, director, screenwriter

Maria Sandblad, freelance journalist, writer

René Vázquez Díaz, writer, board member of the Swedish Association of Writers

Mikael Wiehe, musician, songwriter, composer

Kim Anderzon, actress

Inga-Lisa Sangregorio, journalist, writer

Inger Fredriksson, fil.dr., head of publishing house

Gunilla Lundgren, writer

Francisco Contreras, president of Solidarity Sweden-Latin America

Saul Landau skriver om René González' situation!

Saul Landau, författare och filmare från USA, som under många år varit djupt engagerad i ansträngningarna för att sprida kännedom om rättsskandalen rörande The Cuban Five, kommenterar nedan den upprörande behandlingen av René González i samband med att han nu ska släppas ut ur fängelset (den 7 oktober 2011).

Saul Landau (Stockholm, 23 september 2011):
”Hennes beslut att tvinga René att stanna i Miami bekräftar den blodtörst som rusar likt ett virus genom rättssystemet i USA.”

År 2001 dömde en federal domare i Miami, Joan Lenard, fem kubanska agenter till långa fängelsestraff för konspiration mot USA och konspiration i syfte att begå spioneri – trots att det under rättegången inte framkom några bevis på spioneri. René González (nu 55 år) förnekade, liksom de andra fyra, varje form av konspiration mot USA.

René kommer att friges den 7 oktober. Lenards villkor innebär att René kvarblir i Miami under tre år, och att han kommer att övervakas av rättsväsendets tjänstemän. I villkoren ingår också att René inte får ha någon kontakt med terrorister.

Inget av villkoren rimmar med sunt förnuft. En person i Miami som öppet tillstår att han verkat som kubansk agent, en person som infiltrerat den Castro-fientliga organisationen ”Brothers to the Rescue”, lär inte kunna finna ett enda försäkringsbolag som kan tänkas låta honom teckna en livförsäkring. Vadhållningsbolag skulle ta emot vadslagning om när, inte om huruvida han kommer att lönnmördas. Justitiedepartementet har tillåtit en hop stolta och skrytande terrorister att promenera fritt på Miamis gator. Och möten – med mat och vin – hålls för penninginsamlingar till underhållet av dessa terrorister. Borgmästaren i Miamis förstad Hialeah har nyligen förärat Luis Posada Carriles (även känd som det västra halvklotets Usama Bin Laden) med ”stadens nycklar”. Och den nyligen avlidne Orlando Bosch erhöll strax före sin död en officiell hedersbetygelse vid universitetet i Miami. Dokument från CIA och FBI, från vilka hemligstämpeln lyfts, liksom de offentliga vittnesmålen från de direkta förövarna, pekar ut Carriles och Bosch som ansvariga för sprängningen av ett kubanskt passagerarplan över Barbados 1976.

Ironiskt nog förbjuder domaren också René att ha något umgänge med terrorister – som om han skulle söka umgänge med dem som är beredda att ta livet av honom. Hon kunde väl åtminstone istället förbjudit terroristerna att söka upp René. Det skulle i alla fall varit ett tecken på att hon besitter någon form av humor.

Hennes beslut, att begränsa Renés rörelsefrihet till Miami, bekräftar den blodtörst som likt ett virus rusar genom rättssystemet i USA.

I februari inlämnade González en ansökan till domstolen i Miami om att få tillåtelse att återvända till Kuba och familjen. Han anförde förhållandet att eftersom varje vuxen person i Miami känner till honom, kommer han sannolikt att utsättas för stor fara på stadens gator eftersom terrorister försöker ta livet av honom.

Förra veckan (16 september) avslog domare Lenard Renés begäran om att ändra det (sedan domen 2001) gällande absurda övervakningsbeslutet. Samtidigt förklarade hon att hon vid en senare tidpunkt kan komma att se över villkoren. Efter hans död?

Har domaren drabbats av ”döda-dem-febern”? Försöker hon bevisa att macho-ryktet som hon förvärvat fortfarande håller? Eller tillämpar hon något slags ”stenhård kärlek till prövningsprincipen”; typ ”låt oss se om han överlever några lönnmordsförsök, och sedan kan vi ta en titt på hans fall”?
Tätt i hälarna på delstaten Georgias mord på Troy Davis framstår domare Lenards beslut om René som liktydigt med en dödsdom. Nå, som en av Rick Perrys entusiastiska anhängare uttryckte det: ”Det krävs mod (balls) för att ta livet av en oskyldig man”.

Det går inte att utesluta att domare Lenard dras med ambitionen att bli nummer 1 i tävlingen om att utses till USA:s värsta och mest grymma federala domare. Hennes föreställning under rättegången 2001 borde rimligen ha renderat henne en utmärkelse för partiskhet. Hon slöt då upp på åklagarnas sida i snart sagt varje fråga. Och hon avslog varje begäran om att flytta rättegången från Miami till någon annan ort. En rättegång mot fem kubanska säkerhetsagenter som kommit till Miami för att infiltrera och bevaka exilgruppers avsikter att genomföra våldsaktioner och terror mot Kuba.
Domare Lenard insåg att utsikten att en jury i Miami skulle fria fem kubanska säkerhetsagenter var mindre än den utsikt en jude i Berlin under nazi-tiden skulle haft att få en rättvis dom. Upprepade gånger avslog domare Lenard försvarets begäran om ändring av rättegångsplats. Efter att tre domare i appellationsdomstolen beslutat (2005) om en ny rättegång på annan plats, kördes detta beslut över av en domargrupp med en sammankallande som utsetts av Republikanska Partiet (2006). Lenards beslut stod fast.

Det finns en annan möjlig förklaring, förstås. Innan rättegången kan en man – påminnande om en skådespelare i TV-serien ”Sopranos” – ha närmat sig vår domare i något snabbköp och påpekat för henne att hon hade underbara barn och att deras framtid nog såg ljus ut. Han framhöll kanske att han var säker på att hon skulle göra det riktiga och rätta under rättegången. Förvisso förstod jurymedlemmarna att ett frikännande av de fem skulle kunna få en rad mindre trevliga konsekvenser; kanske i bästa fall till grunden nedbrunna hus och hem. Så ser reglerna ut i ”Republiken Miami”.

För mer än ett årtionde sedan utdelade domare Lenard straffen till de män som nu blivit kända som The Cuban Five. Straff som en appellationsdomstol senare (2008) tvingade henne att justera nedåt (hösten 2009). Man skulle kunna anta att hennes avoghet mot René nu borde ha kylts ner något. Eller har samme Sopranos-figur ånyo vid något snabbköp viskat till henne en påminnelse om möjliga följder, i det fall hon skulle få för sig att handla som en mänsklig varelse?

FN:s arbetsgrupp för undersökning av godtyckliga fängslanden och många rättsbevakande och människorättsgrupper har – tillsammans med parlamentariker och Nobelpristagare – anslutit sig till samma bedömning som Amnesty International. Man har ifrågasatt hela den lagliga grunden för vad gäller arresteringen av de fem kubanerna, och det som följde i rättssalen under domare Lenards ordförandeskap. Sannerligen har de flesta nått slutsatsen att partiskhet är en alltför mild karaktäristik av domare Lenards uppträdande under rättegången. Men hon har en möjlighet att få sitt namn etsat i rättsväsendets annaler – som den värsta domaren under sin era.

(Översättning: Tomas Widén)

Originaltexten är publicerad i Progreso Weekly:
http://progreso-weekly.com/2/index.php?option=com_content&view=article&id=2800:ga-judge-grants-dubious-probation&catid=34:our-pulse-florida&Itemid=53

Saul Landau i Stockholm - tisdag 20 september filmpremiär på Alias Teatern - onsdag 21 september föredrag på Solidaritetshuset

De fem kubanerna Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González arresterades den 12 september 1998 i Miami, Florida. De är offer för justitiemord, orättfärdigt dömda till långvariga fängelsestraff för att ha infiltrerat och avslöjat terroristorganisationer i USA.

Kampanjen för Rättvisa för De5 har stöd av FN:s "Arbetsgrupp om godtyckliga arresteringar", Kyrkornas världsråd, USA:s Council of Christian Churches, Kubas Kyrkoråd, Association of American Jurists, Amnesty International, Nobelpristagare – litteratur- och fredspristagare - regeringar, parlamentariker, biskopar, präster, fackföreningsledare, jurister, författare, människorättsaktivister och intellektuella över hela världen.

Den prisbelönte nordamerikanske författaren och filmaren Saul Landau, som engagerat sig i fallet med De5 och besökt Gerardo Hernández vid ett flertal tillfällen i fängelse, kommer snart till Europa för att visa sin nya dokumentär “Will the Real Terrorist Please Stand Up!”. Filmen visas just nu runt om i USA med stor framgång.

Du är varmt välkommen till den svenska premiärvisningen av Saul Landaus senaste film!
Tisdagen den 20 september, kl.18.30
Alias Teatern, Hälsingegatan 3

(T-bana Odenplan eller buss 4, 42, 47, 72, 53)
Karta: http://kartor.eniro.se/m/atyV7

(Frivillig solidarisk entréavgift)

Saul Landau kommer att närvara vid filmvisningen, och det kommer att finnas utrymme för ett samtal med honom i anslutning till detta.

Arr: Kommittén Frige de Fem, Svensk-Kubanska Föreningen, Cubanos por Cuba.

-------------------------------------------------------------------------------------

MÖTE med SAUL LANDAU

Du är varmt välkommen till ett föredrag med möjlighet till frågor och diskussion.
Onsdagen den 21 september, kl. 18.30
Solidaritetshuset, Biblioteket, Tegelviksgatan 40

(Buss 2 från Slussen, alternativt buss 55 eller 66 från Södra Station)

Enirokarta: http://kartor.eniro.se/m/atyRN

(Enklare förtäring kommer att finnas)

Arr: Kommittén Frige de Fem, Svensk-kubanska föreningen.

-------------------------------------------------------------------------------------

Saul Landau är en internationellt känd forskare, författare, kommentator och filmare som sysslar med utrikes- och inrikespolitiska frågor. Han är professor emeritus vid California State University, Pomona, samt Senior Fellow vid och vice ordförande för Institutet för Politiska Studier. Landaus mest prisade verk är de mer än fyrtio filmer som han har producerat om sociala, politiska och historiska frågor. För sitt engagemang i människorättsfrågor tilldelades han utmärkelsen Letelier-Moffitt för mänskliga rättigheter, George Polk utmärkelsen för forskande journalistik, och First Amendment utmärkelsen. Han har även tilldelats en Emmy för filmen ”Paul Jacobs and the Nuclear Gang”. År 2008 fick han ta emot Bernardo O'Higgins utmärkelsen från den chilenska regeringen, för sitt engagemang i människorättsfrågor. Landau har skrivit fjorton böcker inklusive en diktsamling, ”Min pappa var inte Hamlet”. Han fick Edgar Allen Poe priset för ”Assassination on Embassy Row”, en rapport om morden på den fd chilenske USA-ambassadören Orlando Letelier och hans kollega Ronni Moffitt.

Biografi, filmer, mm hittar du på Sauls hemsida:

http://saullandau.com/index.html

Gerardo Hernández hälsar alla vänner till De5 i Sverige

I sitt senaste brev (avsänt den 31 augusti) till alla vänner i Sverige konstaterar Gerardo inledningsvis att vårt senaste brev nådde honom en månad efter det att det skickades från Sverige. Brevet dessförinnan överlämnades till honom först efter nästan två månader. ”Det är så breven till mig ’processas’ här”, konstaterar han.

Om 22-juli-massakern i Oslo skriver han att rapporteringen i USA varit omfattande, men att ”man har kunnat notera att ’tonen’ speglat det förhållandet att terroristen inte var vare sig invandrare eller muslim … ”.

Han framhåller vikten av att Saul Landaus nya film når ut till så många som möjligt.

Vad gäller det juridiska läget konstaterar han att de slutgiltiga inlagorna i överklagandet till distriktsdomstolen i Miami nu ligger på bordet. ”Nu kan domaren ta så lång tid som hon vill på sig, för att bestämma om vi ska få en hearing eller inte. Sen kan hon ta hur lång tid som helst på sig för att bestämma sig för om hon ska besluta i vår favör. Jag förväntar mig inget gott från henne; men vi kanske har en möjlighet i appellationsdomstolen.”

Grunden till Gerardos pessimism vad gäller Distriktsdomstolen i Miami är naturligtvis domaren Joan Lenards agerande tidigare. Och grunden till hans försiktiga optimism vad gäller appellationsdomstolen i Atlanta, dit De5 kan ta överklagandet om Lenard går emot dem, är förmodligen det förhållandet att en av tre domare – Judith Kravitch – tidigare velat frikänna honom helt på åtalspunkt III (som ledde till livstidsstraff för Gerardo), medan en annan domare, Stanley Birch, lutade åt det samma, men nöjde sig med att – på ett väldigt krystat sätt – uttrycka förhoppningen att överklagandet skulle tas upp av Högsta Domstolen. Högsta Domstolen tog – skandalöst nog – inte sig an fallet. Om det nya överklagandet kommer till Atlanta får Birch en möjlighet att rehabilitera sig.

”Alltihop kan ta månader, till och med år”, skriver Gerardo. ”Det är därför ert solidariska arbete i kampen för rättvisa är så viktigt. Jag sänder en hälsning från oss fem till alla våra vänner i Sverige. Stort tack för er solidaritet, och en stor kram”

SISTA PÅMINNELSE - Europakampanj för De5 - En miljon underskrifter!

Skriv på och sprid vidare!

En europeisk namninsamlingskampanj pågår med målet att samla in 1.000.000 underskrifter och skicka till USAs president Barack Obama med kravet att De5 friges.
De 5 kubanska, politiska fångarna i USA är offer för justitiemord, orättfärdigt dömda till flera gånger livstidsstraff för att ha infiltrerat och avslöjat terroristorganisationer i Miami.

Kampanjen för Rättvisa för De5 har stöd av FN:s "Arbetsgrupp om godtyckliga arresteringar", Kyrkornas världsråd, USA:s Council of Christian Churches, Kubas Kyrkoråd, Association of American Jurists, Amnesty International, Nobelpristagare – litteratur- och fredspristagare - regeringar, parlamentariker, biskopar, präster, jurister, författare, människorättsaktivister och intellektuella över hela världen.

Svenska Kommittén Frige De Fem uppmanar alla skriva på det europeiska uppropet, elektroniskt.

Gå in på kampanjsidan:

http://www.namninsamling.com/Europakampanj_De5_2011

där finns brevet till Barack Obama, på svenska och spanska.

Gå till: Undertecknade, Skriv på listan
Fyll i de obligatoriska fälten förnamn, efternamn, e-postadress och postort.
Fältet Kommentar är frivilligt.
I namnlistan kommer endast förnamn, efternamn och postort med (+ ev. Kommentar).

OBS!
När du trycker på "Spara" kommer du att få ett e-postmeddelande med en verifieringslänk, och det är FÖRST NÄR DU TRYCKER PÅ DEN LÄNKEN som ditt namn kommer att läggas till på listan!

Vi bifogar länk till YouTube med video om kampanjen.

Åklagarna försöker stoppa ny prövning för De5

Just nu pågår en juridisk strid inför den federala distriktsdomstolen i Miami. De5 och deras försvarsadvokater kämpar för möjlighet till ny prövning på basis av nya, tidigare inte beaktade, och avgörande omständigheter. En sådan ny prövning kallades i USA tidigare ”Habeas-Corpus-prövning”. Nyligen ändrades beteckningen till ”paragraf-2255-prövning”. För att ges möjlighet till en 2255-prövning måste det handla om nya aspekter framkommit, och att dessa är av en sådan vikt att en fällande dom kan upphävas.

De5 och försvarsadvokaterna inledde, genom inlagor, i oktober förra året (2010) kampen för att förmå den federala domstolen i Miami – där De5 dömdes 2001 – att gå med på en prövning enligt paragraf 2255. Åklagarsida har svarat genom egna inlagor, där de argumenterar för att De5 inte ska ges en ny prövning.

Inlagorna och de båda sidornas repliker finns tillgängliga på www.freethefive.org under avdelningen ”legal front”. Där finns också den av Gerardo Hernández inlämnade – egna och under ed framställda – skrivning från mars i år. Denna skrivning finns, liksom Antonio Guerreros motion, med i skriften ”Det dödsbringande hyckleriet – terrorn mot Kuba och fallet med de fem kubanerna; politiska fångar i USA”. De senaste inläggen – augusti 2011 – är Ramón Labañinos motion och svaren till åklagarnas replikerande inlagor från Gerardo Hernandez och Antonio Guerrero .

Vilka frågor är det som De5 för fram som grund för en ny prövning? (René González har inte sökt ny prövning, eftersom hans strafftid går ut i slutet av detta år.)

En gemensam punkt är det som för några år sedan uppdagades kring USA-myndigheters olagliga och hemlighållna utbetalningar till journalister som under tiden kring rättegången 2001 genom sitt skrivande om De5 och Kuba bidrog till hetsen mot de åtalade. Det handlade om hundratusentals dollar som via portionerades ut till ett tiotal anti-kubanska skribenter. I Gerardos och Antonios svar till åklagarna finns också ett appendix författat av direktören för Partnership for Civil Justice Fund, Mara Verheyden-Hilliard. Hon understryker det olagliga i utbetalningarna, som alltså gjordes av målsägaren, USA:s regering, i processen. En exempelsamling på artiklar finns också som särskilt appendix. (En redogörelse kring dessa utbetalningar finns i den nämnda skriften Det dödsbringande hyckleriet …)

Ovanstående punkt rör alla av De5, och den skulle ensamt kunna ligga till grund för ett upphävande av domarna från 2001.

För Gerardo Hernández är det som handlar om den så kallade åtalspunkt 3 av central betydelse. Gerardo anklagades för delaktighet i konspiration i syfte att begå mord. Åklagarna påstod att han på detta sätt var medskyldig till nedskjutningen av två av terroristen José Basultos plan den 24 februari 1996. (Fyra personer omkom.)

Gerardo Hernández –i sin egen inlaga – och hans försvarare, Miami-advokaten Richard Klugh och den Washingtonbaserade Thomas Goldstein, expert på ärenden i USA:s Högsta Domstol, hävdar stor bestämdhet att den fällande domen 2001 hade som grund misstag begångna av försvarsadvokaten Paul McKenna, Gerardos offentlige försvarare.

McKennas försvar av Hernández beskrivs som oprofessionellt genom hans felaktiga uppläggning och misstag på många punkter. Ett inkompetent försvar kan vara grund för ny prövning på paragraf-2255-basis. Därför hävdar nu åklagarna att McKennas försvar inte kan kritiseras. Enligt åklagarna valde försvarades Hernández med en korrekt inriktning.

Men Paul McKenna visar i ett särskilt appendix till sina kritikers svar till åklagarna prov på en professionalism som går åklagarna emot. Han sluter upp bakom Gerardo Hernàndez och de kritiska kollegorna! Avslutningen i hans text lyder:

”Enligt min mening var åtalet exceptionellt svagt underbyggt, och det var mina misstag före och under rättegången som möjliggjorde en fällande dom mot min klient, trots att åklagarna inte hade några direkta bevis på att han hyst kriminella avsikter.”

Till McKennas försvar måste sägas att det till stor del handlade om misstag som fick förödande en konsekvens på grund av att rättegångsplatsen var Miami.

Vilka var misstagen? Enligt Goldstein och Klugh gjorde McKenna ett ödesdigert misstag genom att välja ”det kubanska perspektivet” i stället för att inrikta sig på individen Gerardo Hernández och dennes avsikt.

Gerardo Hernández var åtalad för deltagande i konspiration med syftet att begå mord. Endast om det stod klart – utom varje rimligt tvivel – att (1) en konspiration med syftet att begå mord faktiskt förekommit, och (2) Gerardo Hernández deltagit i denna konspiration, så skulle han kunna fällas på åtalspunkt 3.

McKenna valde att lägga huvudvikten vid att bevisa att det som faktiskt inträffade över vattnet mellan Florida och Kuba den 24 februari 1996 inte var ett mord. Hans tanke var naturligtvis att han såg en möjlighet att slå av det ena av anklagelsens nödvändiga fundament och därmed hela åtalet.

Anklagelsen i åtalspunkt 3 innebar konkret att Gerardo Hernandez deltagit i en plan som gick ut på Basultos plan skulle skjutas ner. För att nedskjutningen skulle kunna klassificeras som mord måste planen också ha gått ut på nedskjutningen skulle äga rum utanför kubanskt luftrum eller att det var likgiltigt om den ägde rum utanför eller i det kubanska luftrummet.

McKenna gjorde misstaget att fokusera på det som faktiskt inträffade istället för det som åtalet handlade om: Den påstådda konspirationen.

Att lägga ner omfattande ansträngningar på att försöka bevisa att nedskjutningen ägde rum över kubanskt vatten var en hopplös strategi och dessutom var platsen för nedskjutningen juridiskt irrelevant. Platsen för nedskjutningen bevisade ingenting om den påstådda konspirationen eller om den existerat. Dessutom valde McKenna att inrikta sig på Basultos organisation och det hot han utgjorde mot Kuba. Han underströk de varningar som Kuba sände till Basulto före nedskjutningen. Hans linje var att Kuba inte begick ett mord då landet försvarade sitt territorium mot terroristen Basultos provokationer. Enligt Goldstein och Klugh valde McKenna en strategi som varit korrekt om det handlat om att försvara Kuba. Men McKennas uppgift var att försvara individen Gerardo Hernández. I Miami 2001 innebar det inte bara att möjligheten att nå fram till juryn psykologiskt blockerades genom hans dödfödda försök att förmå den att acceptera ”det kubanska perspektivet”. Det innebar också att han övergav fokuseringen på det som hans klient var åtalad för. Den självklara inriktningen för en professionell försvarare skulle ha varit att påvisa frånvaron av bevis för att Gerardo Hernández deltagit i en konspiration med syfte att begå mord.

Att, som juryn bibrangs att tro, nedskjutningen ägde rum utanför kubanskt luftrum, var ju inte heller på något sätt ett bevis på att det fanns en plan som gick ut på att nedskjutningen skulle ske utanför kubanskt luftrum. Som Gerardo Hernández påpekar i sin inlaga är blotta tanken absurd. Och det samma gäller en plan som betraktat platsen för en nedskjutning som likgiltig.

Gerardo Hernández understryker att han inte överhuvudtaget deltagit i någon diskussion om formerna för en konfrontation med Basultos flygplan. Och som domaren Phyllis Kravitch slog fast i sin reservation till den fällande domen i appellationsdomstolen: Några hållbara bevis mot Hernández finns inte.

Vad gäller platsen för nedskjutningen kritiseras McKenna inte bara för att han fokuserade på denna fråga, på bekostnad av kärnfrågan. Det var också så att han missade att driva frågan på enklaste sätt. Nämligen att insistera på att satellitbilder gjordes tillgängliga. Åklagarna säger nu Hernández och hans försvarare är inkonsekventa, eftersom de ju kritiserat fokuseringen vid platsen för nedskjutningen. På detta svarar advokaterna att det handlar om att Hernández vill föra fram en andra, alternativ försvarslinje. Det kan även vara så att Gerardo Hernández höga moral helt enkelt vill försvara Kuba också. ”Det kubanska perspektivet” är och har hela tiden varit hans ledstjärna.

Till sist: Gerardo Hernández och hans nuvarande försvarare kritiserar också McKenna för att han inte upplyste Gerardo om möjligheten att separera åtalspunkt 3 från de övriga åtalspunkterna mot honom och hans fyra medåtalade. Åtalspunkt 3 skulle alltså ha fått en separat rättegång. Detta skulle ha möjliggjort för honom att avge eget vittnesmål och att även hans fyra kamrater skulle ha kunnat vittna till hans försvar. Gerardo Hernández begär nu att få en möjlighet att berätta och besvara frågor inför domstolen i Miami. En enkel begäran från en fredlig livstidsdömd terroristbevakare. Men med näbbar och klor kämpar nu åklagarna för att han inte ens skall få den möjligheten.

(Tomas Widén)